det var en gång en öken i människohavet

barnen dansade blomstrande girlanger

ansiktsleende i sandhavens

vågors

veckade mantlar

kanske mjukvikta servetter

kanske stora vida

solfjädrar

solvindar

solsteg

solkorn

i nätterna var det

kallt

barnen satte sig närmre

tände eld

natt till

natt

brann eldar

berättarord

flätades

en natt syntes sanden glimma

glänsa

stråla

glasbitar var

sand av

eld

det var då jag lade mig i glasvingar

glasvingar slöts om

så var jag i

en glaskula

vilken var

färgen

den dina ögon ser

du fann kulan

så varmvackert var det i din hand

nåväl en kula var jag

du plägade rulla mig

mellan fingrar

det var då

jag sjöng

dig

klanger

du växte och det fanns fler kulinnehavare

ja ni samlade kulor för nu fanns det många och du

visste ju inte mitt vara

ibland såg du

väl underligt in

 i kulan

det var som om

om som

som om

dina ögon

hörde det du inte såg

men du skakade av dig synen

ni började bygga pyramider allt säkrare

allt högre

dankar klirrade

pyramider

föll

du tröttnade på dessa spel

märkligt nog höll du mig nära

du såg en spricka

rätade ut handen

lät solregn

röra

vid

det var då

kulan vek ut vingar