du sorg och smärta
som bor inne i bröstkorgen
ger strupen ett tryck
som gör mig ångestfull
men trött samtidigt

hjärnan desperat
att fundera ut
en flyktväg
kommer på saker
men förkastar dem
i nästa
vid insikt om
dess onårbarhet

lika stor
som ångestens tryck
lika hopplös
som att någon
i rätt ögonblick
ska sträcka ut
en arm, en hand
ett ord

ingen ser och ingen hör
de inre skriken
de lever och äter
inuti mig