den skogen

den

skogen

är vishets visdom

dömer icke

jo dömer dina steg in i skönhet, den skogen är sejdande skog

så fylld av visdom är

den

skogen

i en av mina vandringar sköljde havet den fram

ur en snäcka

kanske den han lyfte till sin läppar och andades däri

så vackert ljöd sången vibrerande

hela mitt inre

rodnade

i en vandring i en äldredröm

kanske var det den snäckan

snäckhänder

vågade av hav

flyger

seglandebjudande

ja jag vet ej

eller

kanske var det en speldosa

andaktsfylld öppnas locket musik möter ansikte

piruetter flödar

runt

gryningsljus flödar piruetter

nåväl

skogen

är så vacker

vid förstone ger skogen ett yvigt rufsigt

oredigt trasselintryck lite mörk

snäckhänder vågade

vågar du ta steget

är skogen

möter dig alldofter

hennes hud

marken doftar fuktig mossa

mjuk med stjärnblommor

omsluter dina fötter

höga äro träden

åldersvisande

de vackra fyrbenta trivs inom deras värn

fåglar

svirrar i allt

jag fylldes med ro

med

ja

lycka

stigen lades inför mina fötter

så stod jag framför en kulle mjuk

kullen bar mjukgräs

ormbunkar

ja

många vänner lever där

ingången synes ej

ändock

skedde

gåvan

befann mig så i kullen

där stod hon

hennes ögon blickade skumma så troddes det

så sades det

men egentligen var det inte någon som visste av

hennes boplats

hennes existens

vissthände det sig att stegen bar ut

de bar i smygandesteg

de stegen väljer

vems ögon

skall

se

där stod hon

med ansikte varmgott

hennes ögon blickade genom sikt

i denna jordhåla hade hon levt undanskymd länge

väggarna var målade med livssteg

hon plägade tala med dem

hon behövde ej utröna

deras ords

sannhet

bara

möta

mötas

lerkrukor stod här och var

med helandeörter

stenar förtalte

helandehänders

vägar

gamla visdomspärmar doftade

gyllenblads

silver

hon var läskunnig

trots ålder

hennes skrud var ålderdomlig

samtidigt nära

varande

hon vårdade elden

glöden

gnistregnens sånger

då och då rörde hon i glöden

då glöden var på väg in i slocknande

hon såg dem dansa

flammor i

omfamnan

därvid log hennes ögon

hennes fingrar

i jordhålan syntes rötter

en del av dem andades vilsna

lyssnandets konst gavs

deras ögon

en del sökte sig allt

närmre anande

bråttom

svarande

lugn mina vänner

lugn

det blir så

det blir är

i sinom

hon plägade fläta rötter samman

livsstegsvägar vackra

det gjorde hon

ej tvingandes dem

ej av

tvång

hon älskade se deras vackra

blomning stiga

doftande

jag tror jag

stannar

där

hos