Ett ansikte

Jag får inte i hop det, hur du fungerar, vad som är sanning och osanning, vad är verkligt i verkligheten?
Du tog mig, med en mantel utav trygghet och kärlek, du fick mig att känna mig värdefull och fullkomlig.
Du förtrollade mitt sinne bortom mig själv in i din värld av visioner och intressen, din värld överskuggade min egen.Dina prioriteringar kom in i mina och jag drunknade i dig och i din syn på världen.
När du sen lämnade mig och drog bort manteln, stod jag där som ett naket barn och tittade mig förvirrat omkring endast kylan smekte mina kinder och endast ensamheten var mitt täcke.
Jag försökte nå dig, känna dig nära som om du aldrig lämnade mig, som om jag hade fått med en bit av dig i min ficka. Så tynade ditt minne sakta och smärtsamt bort, jag fick ta upp resterna utav mig själv och lappa ihop ett täcke av livserfarenhet och personliga värderingar jag på egen hand samlat på mig. Som en halvdan stomme under mig kunde jag iallafall känna någon identitet därute ibland alla andra, därute där man ska hänga med och samspela och hävda sig, därute är det bra att ha ett ansikte.