Jag sitter på golvet i någon sorts uppgiven pose och gråter.

Inte för att jag är uppgiven, kroppen skapar uppgivna poser själv när man släpper taget om den, och det gör jag när jag är ensam och gråter.

Jag undrar om du fortfarande kan se in i min lilla värld. Om du kan se mig sitta här på golvet. Vad du skulle tänka om det var så.

Jag undrar om du ser förbi gardinerna jag har satt upp. Jag brukar ju inte ha gardiner. Eller om du tror att du ser förbi dem. Men man ska inte dra förhastade slutsatser.

Jag vill tro att jag vill att du inte ska se mina gardiner. Att du ska ha slutat bry dig om min lilla värld för länge sen, men jag vill inte fråga om det är så. Ifall att du bara har glömt. För det vore bäst om du inte brydde dig.

Det vore bäst.
Vissa saker kan inte ens gardiner gömma.