Det är lite märkligt hur man kan möta Gudinnan. Som nu när jag satt här i min håla och förmedlade tankar till mig själv. Att jag märkte att jag inte var ensam berodde på en värme som spred sig. En kärleksfull kraft som närade mitt hjärta. Jag kände plötsligt hoppet inom mig.

Jag förstod att det var Hekate, då jag behövde en vän. En vän som förstår mina tankar om mörker och ljus, om månen och stjärnorna om oändligheten i universum. Vem skulle förstå mig? Vem skulle lyssna på mig? Vem skulle sprida ljus här nere i mitt mörker?

Jo, Hekate, häxornas Gudinna. Hon som är underjordens härskarinna och ljus. Hon som härskar över himlen, jorden och underjorden. Hon som kan och vet allt om universums mysterier och hemligheter.

Vi samtalar, viskar till varandra, som om vi vore rädda för att någon skulle höra oss. Tillsammans med jorden så förenar vi oss med det döda, och med det som kommer att återfödas.

Jag har nästen slutat att andas och mitt hjärta slår långsamt. Jag är som en liten cell, som väntar på att föröka mig. Som väntar att få växa och blomma ut. Förlösas. Men inte förrän dagarna växer och ljuset tar över vår jord.