TV-skärmen kokar ljudlöst. Svarta och vita punkter.
Skinnfåtöljen jag sitter i är sliten, knarrar när jag ändrar ställning i den.


Regnskuggor flyter över tapeten när TV:n slår om från
flimmer till testbild, liksom rummet; från ett mörkt till ett blått öga. Men i mitten - Jag, dess pupill. Alltjämt svart. Lyssnande till ljudet av bilar utanför.


Skuggor rör sig som tysta periskop genom rummet.
Någon flyttar tunga möbler ovanför.