Vad är viktigast med en människa?

Är det dennes utsida eller insida?

Eller är det både ock?

Eller är det varken eller?

Man skulle kunna lyfta upp frågan på en annan nivå,
för att vi kanske då kunde få syn på något mer.

Vi kan lyfta upp det till att gälla allt liv på jorden.

Vad är där viktigast?

Är det vad vi ser, eller är det vad det är?

Men nu kan man ju genast förstå, att det är betydligt enklare att bedöma hur det ser ut, för det enda man då behöver göra är att se sig om, och använda sig av denna odefinierbara bedömningsförmåga som vi har, och konstatera att utsidan på det vi ser av vår vackra natur är underbart vacker, men att det kan lite variera.. att vissa ställen ser ut att vara vackrare än andra ställen.

Om vi tittar på en vacker blomma, så kan de flesta medge att den är nästan bara skön att vila ögonen på. Men om vi tittar på en vårtig padda, så kanske någon vill istället hävda att den är mindre vacker än blomman. Men om vi skulle ha andra ögon att se med, exempelvis en annan paddas ögon, så kan vi säkert tänka oss kunna uppfatta skönheten i att vara en padda. I betraktarens ögon finns skönheten, som dom säger.

Men om vi tar hela alltihop, allt liv på jorden och tänker om den är vacker, så håller nog de flesta med om att den är mycket skön, och att vi känner tillfredställelse av att få vara i den och se den och älska den.

Men var finns nu insidan på allt detta, eller finns det en sådan? Har Moder Jord ett hjärta och en själ som betyder något mer än det som vi kan se med våra ögon och kan lukta med vår näsa osv.?

Har hon en egen vilja, en egen önskan, en tanke om vad hon göra i framtiden? Har hon en själ som kan bli sårad och ledsen över om man behandlar henne illa, och om vi kanske bara ser utsidan men inte att hon har en helt underbar själ.

Man kan läsa om detta i många skrifter, att naturen suckar och våndas om vi behandlar den illa. Dessa frågor är svåra att leda i bevis med traditionella vetenskapliga metoder, för där finns inte mycket som tar hänsyn till om det undersökta objektet har en själ eller en högre mening, oftast inte mycket annat än att den bara är och inget mer.

Men då tappar man möjligheten att lyssna till om det kan finnas en insida. Vad kan man använda då för att höra eller känna naturens själ och tankar och känslor?

Jo vi kan använda oss själva förstås, eftersom vi är en del av den, och inte några ufos. Vi är en oupplöslig del av allt. Det allt är, är vi också. Har vi en tanke, har allt en tanke. Har vi en känsla, har allt en känsla. Har vi en längtan, har allt en längtan. Har vi en tro på att evig kärlek till allt är sant, har allt en tro på att evig kärlek är sant.

Så kan man se det. Man kan känna att det är så. Det är vackert att tänka och känna så. Det gör gott åt hjärtat att vara i en sådan värld. Att vara i en värld som är en levande organism, med en insida och en utsida.

Vilken sida av oss vill vi helst bli älskade för? Insidan eller utsidan? Jag tror att de flesta vill svara insidan. Att det som gör oss till levande varelse är något som skapas av att vi är en vacker själ som har en visningsdel som är det vi kan se, vår fysiska kropp. Denna fysiska kropp är vacker för att den är till av en insida som är det som är allt.

För utsidan är bara som teven är för programmen som vi gillar att se. Teven kan vi också tycka att den är vacker, men vi har den väl för att den visar och säger oss något? Dåligt exempel, jag vet.. men det är så som allt är. Ingen teve skulle finnas om ingen ville visa något. Vad skulle man då med den?

Men om vi återgår till att se på en människa. Hur ska vi se på en människa? Som detta fantastiska underverk den är, med alla sina lika verkliga och fantastiska sidor, eller som ett utställningsting, att betittas och bedömas efter principer som inte så mycket har med hela helheten att göra.

Att se en människa först och främst i kärlek, och sedan från insidan och ut kan stort berika vår upplevelse att umgås med varandra. Vi kommer att få ett helt nytt djup att vara i. Vi kommer att vara det vi är. En helhet. Av både synligt och "osynligt".

Vad kan detta innebära för världen om vi alla såg på varandra med dessa ögon? Jag tror att många saker skulle hamna i ett helt nytt läge, många saker skulle betyda mycket mer än det gör idag. Vi skulle ta hänsyn till så mycket mer.

Vi skulle förstå kärlekens innersta väsen i stora perspektiv, för vi är själva aktiv del i att älska allt för vad det är, vi skulle älska allt av en underbar insida. En insida som även går att njuta av att se på, då den också har en utsida.

I kärlek och ljus.