Ingen vill väl, med avsmak i rösten, bli kallad barnslig? Men allt som oftast tar jag risken. Mer sällan hör jag ordet, men iakttar noga kroppsspråket i omgivningen när jag luftar, eller tänker lufta, mina böjelser för spännande lek och teknikhistoria. Det kom ganska plötsligt, den här gången. Jag var inställd på vår sedvanliga helgresa till landet. Vi hade tänkt utveckla våra byggfunderingar där, samt ta något steg mot att bomma igen stugan för säsongen. Men arkitekten var inte klar enligt plan och vädret trist, så vi stannade hemma. Och så slog det mig. På lördag morgon först: Det är ju Flygdag på Säve flygplats den här helgen!

Undrar vad hon tänker, hustrun, om jag tar motorcykeln och ger mig iväg ett par mil för detta? Till råga på allt med mörka moln i horisonten. Släppa varje tanke på t ex gräsklippning och göra en resa i den barnsliga nostalgins marker. Som alternativ till mera normala vuxensysslor, promenader, god mat, osv. Trevligt det också, kanske, men omväxling förnöjer, det är för lite action i tillvaron, och man måste ju ta vara på tillfällena. Lördagen fick gå till lite ganska omtjatad kakelugnsmålning så hustrun äntligen kunde pusta ut i det avseendet. Sedan förberedde jag henne: Det är Flygdag på Säve och jag tänker åka dit ett par timmar i morgon. Rätt tidigt. Reaktion: Jo, det var helt OK! Förmodligen med tanke på målningen. Vilken underförstådd konversation skulle kunna ha uppstått? Om inte hustrun ironiserar över ens idéer så kan ju hjärnhalvorna bråka med varandra

- Är det inte dags att lägga tonårstiden bakom sig snart. Om ett par år är det ju ett halvsekel sedan som du åtminstone på pappret avslutade den eran, sa den andra hjärnhalvan.

- Äh, dra, det gäller att passa på. Hustrun var nöjd med min insats med färg och pensel igår, och det blev ju inget gnäll, sa den andra.

- Nu byter du samtalsämne, slingerbult! Skäms, gamla karl, springa och titta på gamla prylar som numera enbart för en passerad, museal tillvaro. Dessutom kan du ju skriva! Gör det! Det får du ju kredit för!

- Jamen, då skriver jag väl om flygdagen då, för fan! Och åker dit för… Research! Det gör alla författare.

- Snälla nån, du ska ju ha läsare: Våld, sprit, sex, kärlek och droger, det är vad som drar. Hur mycket sådant finns det i gamla flygplan.

- Njae, kanske inte så mycket, men lite finns det, och förresten tycker hustrun att jag sitter för mycket vid datorn. Jag tror inte hon ser skillnad om jag då porrsurfar eller betalar räkningar på internetbanken. Och det är inte bara för att hennes viktigaste glasögon är försvunna.

- Har du porrsurfat?

- Nej, aldrig, men det handlade ju om mer eller mindre nyttig tid bakom datorn! Om att ursäkta sig för att man sitter där!

- Så det skulle vara OK att porrsurfa, alltså.

- Hur jävla dum kan en hjärnhalva bli?

- Shake my vindlingar, he he. Retas bara.

Så här ungefär umgicks hjärnhalvorna med varandra, medan jag kom närmare Säve flygfält. Vi var överens om att en människa är så komplex, att det mycket väl kan finnas känslor, rötter talar man ju om, som gör ett besök på en flygdag ursäktligt. Även för en mogen, vuxen människa. Någon gång, då och då. Jag åkte ensam och tänkte på den enda kompis jag har, som möjligen skulle kunna tänkas som sällskap. Han, liksom jag, flög modellflygplan i ungdomen. Jag har ringt honom några gånger, efter pensioneringen, för att hitta på något motorrelaterat, men senaste gången var det något med Rotary som han skulle fixa. Tyvärr…

Snacka om gubbdagis, tänkte jag, men det sa jag inte. Att kväva barnasinnet, och därmed lägga det bakom sig, genom att åta sig obetalt arbete efter sin pensionering, arbete som påminner om vanligt jobb, det känns faktiskt lite dumt. Kan ens rötter förklara något av detta? Jag fick nöja mig med det sällskap som hjärnhalvorna utgjorde. Bra karl reder sig själv.

Så kom jag då fram. Amatörmässigt målade anvisningar om bl a parkering kontrasterade mot de tekniska under i mångmiljonklassen, som väntade. Så här simpelt är det nog inte skyltat på s k pop-galor. Efter en lång klafsig promenad över vattensjuka ängar, som tusentals andra gjort riktigt smetiga, löste jag biljetten. En rockkonsert är 3 gånger så dyr. Priset på oväsen varierar verkligen, och vad som är musik ligger helt i åhörarens öra. Det var ett förfärligt surrande av helikoptrar, men andra motorer var musik i mina öron. Särskilt stjärnmotorerna. Vilket ljud!

Vad hade jag gett mig in på? Snart blir jag nog våt om fötterna. Dessutom. Jo, dels ska jag titta på folk. Pappor som blir överösta av storögda småkillar som frågar om ALLT. Mammor, utkommenderade för att familjebilen skulle till Säve, och för att de allra minsta behöver komma ut i friska luften.

Så långt mina fördomar och farhågor. Så lägger jag märke till en sak. Hörselskydd för små barn. Snyggt och noggrant formgivna med tydliga tecken på att detta är en pryl som säljs i mängder. Varför? Småbarn kör ju inte gräsklippare! Var finns den stora marknad som ligger bakom en uppenbarligen storskalig satsning på dessa små hörselskydd? De fåtaliga flyguppvisningarna, världen över, kan knappast vara hela förklaringen. Troligen en mycket liten del. Sak samma med annan motorsport. Nej, det måste vara alla rock-galor, som med fullkomligt gigantiska högtalaranläggningar sätter lufthavet i vibration. Att få barnvakt är inte alltid det lättaste, och om ”rätt” rock-musiker är i stan, då behöver ungen hörselskydd. Bor man nära Ullevi, så vet man. Här behöver man inte lösa några biljetter till Rock-galor.

Jag börjar tro att Rock-musik och flyguppvisningar triggar känslor på ett ganska snarlikt sätt. Ljud är häftigt. Det ska vara dova, lågfrekventa vibrationer, som det jordbävningslika sprakandet från en jetmotors efterbrännkammare, en Harley-Davidson på lågvarv, eller en riktigt gammaldags stjärnmotorförsedd Bleriot från 1909. Ett tyg-och-pinn-flygplan.  Ja, den konstruerades faktiskt redan 1909. Då sätts känslor i rörelse.

Eftersom dessa manicker kan förknippas med en person, ja då sätter attraktionskrafterna in, för fullt, från motsatta könet. Så må han vara rock-musiker eller ”aviatör” som flygare kallades förr. Jag vet. Om man i 20-årsåldern talade om på danshak, bland de intressanta som var där, att man var flygare, då öppnades många dörrar. Och annat med, för den delen. Det kompenserade nog i stor utsträckning att jag inte hade basröst.

Så tittade jag lite på folk omkring mig. Är det BARA nördar här. Nej, men inslaget av kvinnor var inte så blygsamt som jag hade trott. Inte såg de så uttråkade ut heller. Många mekade ju med små barn, men åtskilliga tittade faktiskt på de riktigt läckra uppvisningar som bjöds. En kvinnlig, riktigt initierad speaker, hade man också lyckats få tag på.

Men detta ÄR nördigt. Jag måste anlägga ett mera seriöst perspektiv på saken! Skönhetstemat? Kan det ge något? Jag prövar med att dra paralleller med ornitologens fascination för fåglars flykt. För egen del tittar jag ofta på måsar som hanterar sin flygkonst bättre än de flesta. Oerhört graciöst och med en härlig dynamik när de vill något extra. Skönhet är OK. Men hur kan man jämföra denna balettliknande dynamik med det tveksamma flygandet som den spretiga gamla Blerioten kunde uppvisa? Med pinnar och snören åt alla håll. Jo, den rörde sig också fint. Värdigt och försiktigt flög den omkring. Skulle man reglera gaspådraget på en bil, på samma sätt som på den här, ja då fick man köra med av-på, av-på med tändningsnyckeln! Med gaspedalen fastskruvad i botten. Lite nervigt, för tänk om det bara sa baaaaa, när man ville ha ”på”, och motorn lägger av. Detta skapade perspektiv och känsla. En association infann sig. Tanken for drygt 100 år tillbaka i tiden, då man faktiskt tänkte i Ikaros-banor. ”Snart får mänskligheten vingar” måste ha varit en svindlande tanke, som nog saknar sin motsvarighet i modern tid. Månresor till trots. Att vi sedan har fått vingar med besked, visar hur pass mycket snabbare mänskligheten utvecklar sina prylar, än naturen. Att en Bleriot IX flög lugnt och städat, när vinden var svag, och inte kan lirka sig fram i täta buskage som en uggla på jakt, förringar den inte. Man hade gått från svart till vitt. Att kunna eller inte kunna. Det är seriös eftertanke och konstruktionskunnande i botten. Inte barnslig fascination. Bleriot var en av pionjärerna, om än inte den förste. Dit räknar jag tysken Otto Lillienthal, som dock störtade och dog när han första gången skulle prova sitt första motordrivna flygplan. Det var 1896. Han hade visat att han kunde, men tabbade sig på något sätt. Annars är det ju bröderna Wright som verkligen gjorde jobbet, första gången. I december 1903. Anser de flesta.

Så blev det dags för en samling om 4 st Tiger Moth att göra sitt nummer. Här vare snören och stag fortfarande, men inte som den gammaldags, bevingade turistsängen, som Blerioten liknande. Den eleganta formen var nu ordentligt på g. Ögonen följer gärna dess lätt bakåtsvepta vingar, och en lång smäcker kropp som avslutas med en vacker fena med stabilisator. Som en sjöjungfru. Denna helhet appellerar till det instinktiva, det för ögat sköna, särskilt sedan motorn dragits igång för hand, och bidragit med sina vibrationer till ljudupplevelser i magen. Speakern beklagade dess ynkliga motoreffekt, men där hade hon fel.

Dessa maskiner hade 50% mera klös än den Piper Super Cub som jag flög på 60-talet, och det räckte långt, så perspektiven skiftar verkligen. Mera om det, senare. Det var mycket, då. Och nästan 50% mera än 25 år tidigare, då planet ursprungligen konstruerades. Det gick det också.

Precis som myggjagande svalor flög de i rote. Dvs två och två. En först, den andra nära vid sidan om och strax bakom. Konstant avstånd genom alla manövrer. Här förenas nog fåglar och flygplan. Det verkar effektivt att flyga så. I sin utvecklade form håller ju flyttfåglar den här formationen på sina långresor, jaktflygplan på uppdrag gör samma sak. Samma orsak? Vet ej, men de lär ju inte ha snackat om saken.

Så härligt maskinerna var musklade. Manövrerbarhet, sexighet och utstrålning ligger i musklerna… Ja, det finns ju måsar av bägge könen, och då måste de ju se läckra ut, den andra, attraktiva ”sorten”. Och vice versa. Vilka härliga proportioner, vilken grace och elegans. I luften presterades en härlig dynamik genom allsköns manövrer i alla 3 dimensionerna: Längdled, sidled, höjdled. Visst är detta elegans! Tjusning! När man sedan flyger i grupp, med små inbördes avstånd, med samma avstånd i symmetri, då blir känslan av elegans ännu större. Andra manövrer påminner ganska mycket om den parvisa konstflygning som fåglar ägnar sig år på vårkanten, i den inledande penfäktningen inför årets familjebildning…

Om man nu inte nöjer sig med att gå 100 år tillbaka i tiden. Var hamnar man då? De allra äldsta, de som var naturens första försök i lufthavet? Vad tänkte de? Jag struntar i insekterna, för de tänkte ännu mindre. Men tänker desto mera på när fyrfotadjur började ombilda de främre extremiteterna till något att flaxa med, eller glidflyga med, för 100-tals miljoner år sedan. Om de kunde tänka, de där varelserna som väldigt tidigt började flaxa upp i luften, eller ta förlängda hopp mellan grenar i träden, så borde de ha tyckt att detta var enormt häftigt. Kul, och samtidigt kanske livräddande. Det vill säga: Den instinktiva skönhet som jag upplevde, när jag såg det gamla Bleriot-planet långsamt ta sig fram i lufthavet, måste ha urgamla anor. Reptilhjärnan? Är det då barnsligt?

Vinden måste ju som sagt vara svag, och vädret vackert, och motorregleringen väldigt primitiv med sin tändningsnyckelbaserade metodik. Lite nervigt, för tänk om det bara sa baaaaa, när man ville ha ”på”, och motorn lägger av! Men den pruttade snällt igång, hela tiden, när piloten så önskade. Primitivt, men så har ju allt varit i början.

För 450 miljoner år sedan fanns bara encelligt liv på jorden. Men sedan…

…sedan växte världen till sig, och bland annat började vissa arter flyga. Som jag själv till exempel, när jag 1966 bestämde mig för att ta flygcertifikat. Flygplanshyra och lärararvode kostade tillsammans 90 kr per timme, och vilka minnesbilder jag har från den perioden!

Flygklubben låg vid Skå-Edeby, på en av mälaröarna. Kalle Wallin hette ”meken” som hade hand om planen, tekniskt. Det stod två stycken Piper Super Cub uppställda på området. ”Mitt” var mörkgrönt. Jag hade besökt flygklubbar förr, men nu var det allvar. Jag tänkte intensivt på alla de drömmar jag hade haft, på väg till klubben i min barndoms stad, Linköping. Idag var det nervöst, för nu skulle det ske. Tas flyglektioner. Jag hade som barn många gånger lekt med den absurda tanken att bara hoppa in och dra iväg. I teorin kunde jag. Nu var det dags för praktik. Året var 1967.

Det fanns ingen tändningsnyckel, bara en strömbrytare att slå till. ”Kontakt” sa man högt och tydligt när den var ”Till” för om man då drog i propellern så kunde motorn starta. Det fanns startmotor, även på min tid, men på vintern tog de små startbatterierna mycket stryk. De rådde inte på motorn ibland, och då fick man ju hjälpa till ibland, stående bakom propellern så att man snabbt kunde hoppa in i planet igen för att hålla på bromsen. Handbroms? Jo, det fanns, men vad konstruktören hade ätit till frukost, den dag när han konstruerade den, det undrar jag.

För övrigt måste någon dra i spaken så inte planet tippar framåt när motorn går igång. Så man måste snabbt till Cock-pit när motorn startat. Det fanns nämligen inget noshjul. Bara en liten ”sporre” längst bak. Sporren var ibland ett litet hjul att styra med, ibland bara en pinne som hindrade att ”stjärten” slogs sönder mot backen, vid start och landning. Dra i spaken? Jo, ”Cuben” var ingen invalidcykel med ratt. Man sa så på 50-talet. Cuben hade spak. Inte ratt. Framåt, så blev det dykning. Bakåt, höjdroder. Så kunde den föras i sidled också. Då kunde man få planet att luta, men samtidigt svängde det eftersom vingarnas luftmotstånd då blev olika. Luta åt vänster och svänga åt höger var det. Väldigt avigt, så det fick man kompensera med sidoroder och höjdroder, om man ville ha en snygg och harmonisk sväng. Sidorodret, dvs det man styr i sidled med, det skötte man med pedaler. Om nu någon tror att man kan överföra sina reflexer från cykling, så är det bara att glömma. Skulle man åt vänster så skulle man trampa åt vänster. Inte som på hojen, där man skulle dra i vänsterhandtaget, när man skulle ditåt.

Men förnuftet segrade. Jag stal aldrig något flygplan, men var uppe ensam, med flygläraren på marken. Radiokontakt? Glöm det!

Det var en härlig dag på Säve med många upplevelser av skön design, ljud som kändes i magen eller marken, medan man höll för öronen. Det tar tag i en. Till sist så klafsade jag tillbaka till min motorcykel, startade, och upplevde ett motorljud som väl matchar dagens upplevelser, men mera diskret, och rullade hemåt.

Dra i vänstra styrhandtaget när du vänster. Inte tvärtom. Du är nere på jorden igen. I alla avseenden. Dags att bli vuxen igen, och fundera på alla måsten. Men det ena minnet efter det andra, bland annat från en otäck nödlandningsövning trängde sig på:

Motorbortfall! Läraren som satt bakom mig drog av gasen. Inte så att motorn stannade helt, men gick på tomgång utan att göra varken till eller ifrån. Han drog också ut ett reglage så det inte skulle bildas is i förgasaren. Luftförvärmningen.

Min inövade rutin var följande: Först lite dykroder så planet inte stannade upp, överstegrade och föll handlöst mot marken. Sedan kontroll av tändningsknappar och bränsletankar. Rutinmässigt. Den gick ju, motorn, fast på tomgång. Leta nödlandningsfält. Det gällde att bestämma sig snabbt. Det gällde ju att hitta en yta där man kunde komma ner med livet i behåll. Planet kommer ju i andra hand. Det bästa jag såg var en ganska kuperad och stenig yta, och valde resolut denna. Tidsutrymmet var knappt, så tror man sig överleva där så ska man ligga fast i sitt val. Inflygning, det vill säga man glidflög så att man kommer in så lågt som möjligt vid ”fältets” ena ände, för att sedan, när det fortfarande var 5 – 10 meter kvar till marken, dra på gas igen och stiga.

Jag hade gjort många nödlandningsövningar. Den här dagen hade jag tagit ett annat plan än det jag brukade. Det vanliga hade fått oljetryckbortfall när vi skulle starta, så vi bytte. De var ju lika så det skulle inte spela någon roll. Att göra nödlandningsövningar krävde maximal skärpning och var inte så lite stressande. När man drar på gas är det lätt hänt att dra på så fort, att motorn storknar och stannar. Det vanliga flygplanet hade en annan förgasare, så det klarade av misstag av detta slag. Den här gången sa motorn putt, putt och jag såg propellern under några ögonblick stå helt stilla. Jag hade tabbat mig! Livsfara! Av med gasen igen. Lugn tomgång någon sekund, sedan lite långsammare till maxgas. Nu tog det. Motorn varvade upp fint, men ett par sekunder hade väl förlorats och motorn drog resolut planet i sin snett-neråt-riktning.  2 meter kvar till stenblocken på marken. Farten ökade och jag gav höjdroder, och steg.

Vad ligger framför? Jo ett skogsbryn med ganska kompakt granskog. Och en enorm kraftledning. ”Jag klarar granskogen men tvivlar på kraftledningen” tänkte jag. Jag satsade på att gå under ledningen och snika riktigt nära grantopparna. Farten ökade ju snabbt, och med den planets manövrerbarhet. Så upptäcker läraren mina planer. Allt gick så snabbt att man inte hann diskutera alternativen. Plötsligt rycks spaken ur händerna på mig. Planet hade dubbelkommando. Fullt höjdroder. Rakt upp.  Läraren ville inte gå under kraftledningen. Planet kan inte gå rakt upp särskilt många sekunder, innan vingarna slutar bära i luften. Vingarna talar om det och förvarnar med våldsamma vibrationer. Vibrationerna kom ungefär samtidigt som vi hade passerat ledningarna, och sedan var det max dykroder som gällde. Farten hade gått ner så pass att det inte lydde så självklart längre. Men det lydde. Det kom snart i mera normalt flygläge och ökade farten. Vi hade klarat oss! Dagen därpå läste jag i tidningen om en flyglärare som brutit benet och en flygelev som hade omkommit under en liknande övning i Södertäljetrakten. Jag slutade med flygning, och kände mig inte alls barnslig.

Vad hustrun tyckte om min utflykt? Hon hade grävt i landen och haft det riktigt skönt!

Att gräva i sanden

Man gjorde som barn

Så gräva i landen

Är inget för karl’n