Nyfiken i en strut
tittar jag nyfiket ut.

Jag går, smyger, springer,
slingrar mig, krälar och jag
både hoppar och skuttar
likt barn som är glada inför något nytt.

Jag vill bara se framåt
och helst vara här
inte se på det som redan flytt.

Jag vill leka tittut mellan träden
och vika pappersflygplan
och göra papperssvalor
och pappershattar
och göra huvudfotingar
både med mina barn
och på egen hand.

Ja, jag vill likt ett barn
möta dagen lika ung
och se lekfullheten i mina ögon
precis som en treåring
och leka hemma, i trädgården,
i skogen eller på havets strand.

Många säger att
om man reagerar
som en treåring
fast man är vuxen
vid helt fel tillfälle...
"var vuxen!"
Så enkelt va,
att vara förälder
och det känns just då
någon säger till mig,
är jag omyndigförklarad och så liten så.

Visst förstår jag vad dom menar

jag vet precis men dom säger det

som om jag vore dum eller inget vet

därför är det en av orsakerna till

att den allvarligheten
dessa

ställer mig mot väggen

väcker min barnsliga nyfikenhet.

Vad ska vi med politiker till
som inte ser sin strut
och lekfullt tittar ut
leker tittut,
hoppar och skuttar
skrattar och enkelt pruttar...

Om de gjorde det hela tiden
hade vi undrat: vad i hela friden?

Men i alla fall släppa loss lite grann
släppa på de alltför hårda banden

då skulle de få det lättare att till och med
hålla en nyfiken hemlös i handen...