Jag vet att jag skrev det här förut. Jag minns det. Klådan det gav upphov till. Hela dess hårbotten. Hur jag klev ur detta missbruk, av sitt förtroende. Det var du du du och ingen annan, som kom upp ur mitt minne. Du, som en sur uppstötning bara, ända från förra vintern, vintern i min själ. Jo för jag har en sån, om än rutig och originalförpackning. Men jag har andra vänner nu. Johoo då, mycket bättre, jävligt starkare som Coopföreståndaren, en riktigt tjock en, åldersdiabetiker med vänligare inställning, med Stig Berglingtunga, som en gegga hörs i teve, så himla inställsamma, till livet, till Spotify - och till sex, sju gånger i veckan, utan tjat, fast för egen hand. Den typen av vänskap, så fast, i hullet, såna hullingar menar jag! Har inte sett dom sen 80, sen atomkraften lämnade stan, i sin bångstyriga långtradare. Åh dom där svettiga Shamboogigen. Det kom folk, flera stycken, tolv kanske? Vi stod och glodde, några värdelösa band spelade, lokala förmågor, oförmögna, en varsin läsk. Ingen var full, inget var kul. Fy faan för torsdagskvällar när du spärrar upp dina sura gamla käkar omkring mig, spärrar min väg, spärrar in mig i ditt privathelvete. Jag tar 13 Tryptizol inatt. Det lär vara lagom, för vad? För en smeksam liten hjärtkyss hej kom och hjälp mig! Hindra mig om ni törs! Jag bara skämta. Inte om såna saker. Om tuppen gal och vinden vänder, vaknar jag som Silvio Berlusconi imorgon, som Ingvar Hirdwalls spontana underbett, som Joaquin Phoenix´ självläkta harläpp. Fast allting är så osäkert i alla mina slutna halvöppna och helöppna rum. Som bara Du har tillgång till.