Emma Sjöberg. Emma Wiklund. Ser henne i huset nu. Upphånglad. Den sista i en lång rad av kändisar. Vad kan det betyda att hon var så extremt weird? Och innehållsrik som en pirog. Gamla legender ser jag också, legender som min far som såg ut som ett lik i Benedict Canyon. Benedict Canyons månsken...

Kunde inte lämna biblioteket i vår familj. Bar stress i käken som dikterat av Poe och frågade på tjommigt vis, cockerspaniel-ögon, pärmen och den kliande vårtan. Sedan slutade han att hälsa på mig, och den gången var han full.

En annan gång var han skitfull och skulle ta hand om mig, så jag låg i rummet, han hade langat horse. Jag minns att han stod just så på väggen. Alltså vågrät och stenhög på vanlig medicin. Jag vet inte hur han bar sig åt. Det var antingen sockerpiller eller betablockerare. I alla fall såg de till att han inte hade några känslor.

Drömde om bilen i fönstret. Mina ögon i hotfulla lyktorna i fönstret. Byggde upp en image och skrev nästa roman. Det finns inte så många som oss här. Står och väntar, tär på nätterna, står stilla, beundrar. Bläddrar och jag såg minsann ett ljus. Alla de här känslorna bleknade bort i åskans bleka och försvann in i väggen. Ut på andra sidan där det fanns cyklar utan hjul och ett stearinklot brann klart och en gaslåga blå och rogivande. Vi har inte ens silver och är inlåsta i en stor klocka i miniatyr (och ett sovrum).

På vardagarna finns inga svar och jag somnar i en vila av en ljusblå by. Du hälsar. Jag svarar inte. Improviserat samtal om någon kör med mig. Du är avföring. Ditt väsen. Jag somnar om tredska tvärdog. Detta ord, denna väsentliga kropp...

Den kroppen har tyvärr ett främmande huvud, förstår jag långt senare, när jag studerar ett vansinnigt språks grammatik. Själavårdare världen över kan det språket. Och i varenda stad en lady från en kallskänka, sina krig fyllda med mening - Och leenden från den bleka åskan.