En gång så vacker, så skör, En gång så underbar. Men en dag, så hände något. Något som skulle förändra dennes liv.
Kanske för alltid, men det får vi veta senare. Ångest, åh, du ångest, du öppnar min själ till något okänt, något jag är rädd för
att känna. Varför ska alla vara rädda för ångesten, den kanske är något man ska acceptera och bli vän med, inget man ska rymma ifrån.
Jag vill förstå, men det är förgäves att sträva emot. Oändligt många känslor finns det, men ändå inga. Det är för konstigt för att jag ska
förstå, men samtidigt, kan jag inte låta bli att tänka på det. Hur ska förstå det som inte går att förstå? Det går inte... Det går inte...
Men på nått sett, så går det att leva.