Jag ser dig i tecken,
i trädkronor, innertak, tidningsspalter
Ditt Då, ditt Nu och kanske
vårat Sedan, om än genomskinlig som fostersäcken
Jag känner dina ögon
så främmande mörka
men ändå som Kraften
ur denna vår brunn
Men tecknen förringas på senare tid,
urlakas till en sörja av
insikt
Kanske är den så-kallade magnetismen
bara gravitationen som drar i oss, som drar oss
Ner,
ner, ner
och in i
varann

Som den här texten, på repetition, genrep hela dan
Så är du min Funny Valentine, vi är fastnandet i sista stavelsen i
just den låten
En långsam tragikomedi
Tecken som på låtsas och
av godtycke
Dina mörka ögon trots allt en nyans
som så många andras till slut
Kvar ligger på vårt golv, denna botten,
mitt kött, mitt Jag
Flämtandes