Ett och ett halvt år har nu gått,
så varför har smärtan inte försvunnit?
Måste jag leva med detta för resten av mitt liv?

Jag vet inte om jag skulle klara av det,
att tänka på dig när jag ser någon skratta.

Det är det jag gör nu.

Jag orkar inte med det.

När jag ser någon skratta så tänker jag,
han kommer aldrig mer göra det.

När jag ser någon gråta så tänker jag,
han kommer aldrig mer få vara ledsen.

När jag ser någon göra något dumt så tänker jag,
han kommer aldrig mer få skäll eller ont.

När jag ser någon kyssas så tänker jag,
det kommer jag aldrig få göra med dig.

Även fast jag vill att du ska vara här, vara här med mig.
Så är du inte det.

du är död, och jag vill inte leva med den tanken resten av mitt liv.
Jag vill att du ska leva, med mig, med alla.