Fåfängt solen dessa ökendagar,
dem och mig betäcker dimmans flor
Som en övergiven duva klagar,
livet och min själ i graven bor
Fåfängt nattens hand med silvertrådar,
virkar drömmens dunkelblåa rymd
Blott en enda bild mitt öga skådar,
halvt av glans och halvt av skuggor skymd

Ur en flyktig barndoms tusen minnen,
blixtrar den liksom en stjärna fram
Ljuvt och smärtsamt flyttas mina sinnen,
till Arkadiens rosenfält och lamm
Späda majbrud tidigt skild från jorden,
vill du än försköna den för mig
Våra hyddor ligger nu i Norden,
och Arkadien försvann med dig

Eller vredgas du att sorgen svingar,
någon gång sig upp till ljusets höjd
Nej, när sången lånar honom vingar,
stör han aldrig paradisets fröjd
För en faders rop, en moders smärta,
har du troligen en barnslig suck igen
Och det språk som går från världens hjärta,
binder ängeln vid var jordisk vän

Carolina, Carolina, ljuder,
minnets längtan ifrån kväll till kväll
Skogens viskning långsamt återljuder,
Lina, Lina, i sitt mörka tjäll
Aftonstjärnan härmar dina blickar,
morgonstrålen dina kinders dag
Ack, i tävling varje timma skickar,
till vårt hem från dig ett anletsdrag

Oss ger det ingen tröst att naturen svarar,
med ett genskall av vår egen röst
Att hon blott i tavlor uppenbarar,
livets fullhet för ett övergivet bröst
Kan hon bringa denna tid tillbaka,
då en nyfödd känsla först sig fann
Såg i Dig sin lilla gudamaka,
varje dag med fjärilsflykt försvann

Än jag ser dig där vid våra lekar,
då du tog mig (långt ifrån de andra) fatt
Och i skuggan av två gamla ekar,
delade med mig din smultronskatt
När vid festen du bland höga lindar,
dansade som nymf vid källans rand
Och ditt hår ett spel för milda vindar,
bar den unga sommarns blomsterband

Oh ljuva kväll, då vi för sista gången,
åsåg vårens första sippor gro
Och du dröjde, frågande, på spången,
”om det på månen även människor bor?”
Ja, du goda barn, jag sade,
länder även där bebos av livets släkt
Och deras trogna syskonkärlek sänder,
hälsingar till oss i ljusets dräkt

Förgänglighet är den dunkla grunden,
mot vilkens natt det skönas färgbild syns
Strålen vid ett jordiskt ämne bunden,
slocknar när befrielsen begynns
Slöjan sänks och om VAD tingens andar dansa,
bortom den, blott deras Fader vet
Endast fromheten och dikten ana
himlarna och dödens hemlighet

Kärlek ej i graven länge vilar,
en förförisk sömn är dvalan där
Fjärran snart till bättre stjärnor ilar,
evighetens levande begär
Dock som molnens dagg från låga mullen,
lyfter blommans veka huvud opp
Så av tårar vid den gröna kullen,
när smärtan ett odödligt hopp


P.D.A Atterbom
1790 - 1855