Det är absurt.
Här sitter jag. En fredagskväll.
Ensam.
Lyssnar på ”Oh my God” med The Moniker och drömmer om mina kärlekar.
Om mina kära. De som inte är här.
De som jag flyr ifrån?
Varför är jag inte med dem?

En bra fråga.

För att jag flyr.
För att jag alltid är på väg.
Så jävla rädd att fastna.
Så jävla rädd att rota mig?
Jag vet inte. Vet inte vad fan jag håller på med.
Detta ständiga sökande.

Så trött.
Jag är dödstrött på det här.

Vill inte vakna. Vill sova ut.
Vill vakna i en trädgård med äppelträd och hallonbuskar.
Där mina barn springer barfota. Skrattar.
Där min man smeker mig över magen och säger att han är den lyckligaste varelsen i denna verklighet.

Och jag sätter på Melissa Horn i duett med Winnerbäck och jag gråter en skvätt.
”Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut”.
Ja, just nu är ingenting riktigt som jag vill.

Förutom att jag tjänar pengar, så jag kan göra vad jag vill, Sen.
Ständigt detta Sen. Vill bort från Sen men jag vet inte hur man gör.
Vem ska jag fråga? Vem kan hjälpa mig?

Snälla! Hjälp!

Jag blundar och allt jag ser är en främmande kärlek på andra sidan klotet.
Längtar jag efter någonting som ens är realitet?

Och jag förbannar mig själv för att jag åt mig så mätt tidigare.
För jag vill äta mer.
Jag vill stoppa ångesten med någonting. Men nu är jag mätt.
Klarar inte ens av att tröstäta.
Trött.

Var är jag på väg egentligen?
Patetisk och sorglig.
Ensam.
En fredagskväll. I Oslo.
Hallå vad fan håller du på med?

Jobbar så du stupar i sängen varje kväll.
Orkar inte träna. Ångest.
Orkar inte vara social. Ångest.
Orkar fan inte skaffa mig ett nytt liv, Igen!

Trött.
Vill veta vad jag har.
Vill ha mina kärlekar här. Bredvid.
Det är det allra viktigaste.
Det har jag iallafall insett.
Om någonting, i denna galenskaps karusell.

Jag vill ha mina kära här.
Sluta fly och vara lycklig.
Snälla!
Bara vara lycklig.
Det är ju förfan allt jag begär!