Horisonten har slocknat
Enstaka guldstrimmor
dröjer sig kvar
bortom kvällsmolnen

De tar tyst sina sista andetag,
då en nattsvart skymning
sänker sina frostbeklädda
händer över mig

En låga gjord på mörker
tänds i mitt inre
En svärta, lika dunkel
som universum, föds

Ett grumligt molntäcke,
tyngt av regndimma,
ligger tjockt på
en osynlig natthimmel

Men, så andas en ljummen vind
på mitt ansikte,
blåser melodiskt bort
den svarta himmelsslöjan

En och en blottas stjärnorna
Måne glaspärlevit
sprider sitt silversken
över skugglandet


och natten drunknar i ljus