Jag mår illa…ni får mig att må illa men det är egentligen inte ärat fel.
Egentligen är allt mitt fel…Egentligen är det jag som är problemet.
Jag hatar mig själv för att jag är som jag är mot er… inte för att ni märker av något… för jag berättar inget för er… Hela det krig jag har är inom mig själv…
Det är ett självstraffande krig… det är bara jag själv som lider av det… Och jag vill inte ha det så här.. Samtidigt så vill jag inte att ni håller på heller…
Jag saknar er.
Jag saknar er..
Jag saknar er så jävla mycket.
Men kanske är jag inte så mogen som jag tror för att jag inte kan släppa taget om det här… Fast jag har aldrig haft problem med det förut.
Fan jag vet inte..
Jag känner hur vi sakta glider ifrån varandra.. Och om det är något jag verkligen är rädd för så är det just det.
Jag har ju räknat med att ni ska finnas vid min sida för alltid.
Men jag kan inte hjälpa att känna hur ni rinner som tre sandkorn mellan mina tio fingrar.
Hur jag inte hör ihop med er längre.
Hur jag letar mig mot nya vägar.
Men jag vet inte om jag kan fortsätta på den vägen.
För haken är den…
Jag älskar er.
Så jävla mycket…
Och jag vet inte om ni själva förstår hur mycket jag älskar er.
Hur mycket ni faktiskt betyder för mig och att det också är därför jag är såhär.
Inte för att ni märker något…
Ni ska inte få märka något..
Och jag tror det är det som tar kol på mig…