Vi har väntat på varandra i en evighet (eller två),
men när jag kommer nära, får du bråttom att gå.
Du har varit mer bekymrad sen vi började ses,
och när jag frågar om oss, blir du plötsligt hes.

Jag har sagt till mig själv att jag kan flyga ändå –
utan magisk fjäder – om det bara blir vi två.
Jag behöver inte höra att jag är vacker eller så;
om du ger mig lite tid, så ska det lösa sig ändå.

Vi kan ses när din kalender ser luftigare ut,
och jag ska andas så diskret att inget syre tar slut.
För jag behöver inga kramar när vi möts nere på stan,
och jag behöver inga e-mail eller samtal under dan.

Men när jag ligger där bredvid dig och du vänder dig hit,
så har jag svårt att möta blicken; det är inte på flit –
Men ett förspel börjar inte mellan lakanen du vet,
det är de stunder där emellan då jag är din hemlighet.