mediokert strilar ett dovt ljus ifrån
där fördärvet fortfarander ler
konstlat är livet ett cyniskt lån
en önskan som bara vill ha mer

frusen är jag, blötlagd inom själ
kastad likt obetydelsens apati
skuren från handled, ned till häl
där smärtan kan finna sin sympati

orken är bara sekunder av hjärtslag
skulden dess brustna hjärta
ur diset kan urskiljas ett flyende jag
då ingen längre kan sanning berätta

ensam i glädjens förkovrade fotspår
bränd ur askfylld, förkolnad glöd
bortforslad från en sista rinnande tår
och sedan är poeten äntligen död