Jag ligger totalt utspridd, armar och ben om varandra, och vet inte riktigt hur jag ska börja njuta denna sommaräng. Aah! Lukta, lukta, stöööna högt, sen rulla runt barfota i härligheten, utan störande element. Höjer musiken i öronen så den skrikande radhuseffekten, sakta tynar bort.
Mmm got ya!
Jag känner mig som Ferdinand, som vill bli lämnad till total tystnad, och se det vackra i ensamhet. Dra in livet genom näsan, som en lina, och förhoppningsvis bli hög som fan på kloka beslut.
Å andra sidan…
Alltid gillat tanken på att flyga, så kanske är jag Tingeling, och med mina vackra vingar…flap, flap, flap, tittar jag på, när resten av världen leker mamma, pappa, barn.
Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…
Solen smeker mig, och jag intalar mig själv att den gör det av stolthet, så jag rullar runt och låter den fortsätta på ryggen också.
Gud! Va skönt att inte veta allt, o bara njuta.
Några meter bort sitter familjen. Familjen med barnen, hunden och det andra livet.
Livet jag flaxar över.
Ser det vackra i kärleken, dotterns stora ögon varje gång pappan pratar, och mammans, mammans oro för sitt allt.
Men…
Rullar runt igen och blundar, blundar för den svettiga vardag, som suger passion och sprutar eld som en drake. Den skrämmer mig, skrämmer mig rätt in på…
Älskar, älskar inte, älskar.

Hämtar du på dagis?
Kom ihåg extra jacka!
Men lägg av, inte nu fattar du väl… barnen kan komma!
Hur KAN du va sugen igen?
Måste handla på vägen hem!
Fan va sliten jag är, hatar jobbet!
Nej, nu får du gå upp, jag gick sist!
Inte nu sa jag, barnen!!
På lördag kanske.
Byter du blöja?
Meeen, måste jag göra allt själv?

Så jag tänker…
Peter Pan är en ljuvlig illusion så länge, då han låter min singla rumpa flyga lite till, innan den går in för en mjuk landning.