Det är inte alla som sover stilla om natten. Det finns de som kippar efter andan i mörkret, hoppas på gryningsljuset. Det är inte alla som låter varma sömnandetag smeka kudden. Vissa gömmer sig under täcket och blundar hårt. Väl medvetna om att mörkret bara är en skildring av ljuset, men trots det sliter odjur från skuggorna i öppna sår.  

Under sängen hasar något okänt. I den tunna strimma månsken från den glipande persiennen anas en vanskapt siluett, kutryggig med krokiga lemmar och svagt lysande ögon. Minsta ljud får hjärtat att trumma snabbare, höras tydligare i det kolsvarta tomrummet.  Svettdroppar färdas längs med darrande läppar, nedför linjer. 

Av utmattning somnar jag till slut, bara för att uppleva ytterligare mardrömmar, utkämpa slag, genomleva död och sorg. Smaka på skräckens sötma, rädslans beskhet. Smaken finns kvar när jag sjöblöt och utmattad vaknar till gryningens befrielse.