Ständigt möter man henne.
- Åh vad stor den är!
-Åh vad stark du är!
-Tränar du mycket?
Sådana påstående och frågor frågor har man hört.
När jag hade ont i ryggen en gång och åkte till en kvinnlig kiropraktor utbrast hon - Åh, det var en riktig brottarrygg! Någonting att ta i.
Vi män faller förstås för sånt smicker fastän vi är så realistiska och vet att det bara är prat för att få oss på bra humör.
Bland de svårare fallen var när jag hörde två kvinnor säga till en gammal klen man med rollator när de skulle passera ett cykelhinder. Det är svårt att kryssa fram här men du är ju förstås så stark att det inte blir några problem för dig! Så sa de till en man som med möda höll sig uppe på benen.
Första gången jag insåg kvinnans falskhet (det är förstås ormens fel) var jag bara 12-13 år. Min fröken bad mig stanna när de andra i klassen gått. -Titta här sa hon och visade mig ett brev. På brevet stod - Till den snällaste pojken i klassen. - Det här ska du ha, sa hon och log vänligt. Det var en flicka i Dalarna som ville ha en brevvän, och det nappade jag på. Vi skrev inte så mycket, jag minst, men jag fick veta att Irene gillade att fiska nästan lika mycket som jag.
Under ett par år brevväxlade vi litegrann, men så märkte jag att vi blivit alltför
olika. Irene berättade att hon kallades för Vansbros tuffaste tjej och att hon åkte med raggare på kvällarna. När jag skrev att jag fortfarande gillade fiske fick jag till svar att fiske var botten och att hon alltid avskytt att fiska. Hur kunde hon ljuga om något så fint! När hon så började undervisa mig i hur man kysste på bästa sättet, med tungan in i munnen men inte för långt fick jag nog och skrev aldrig mer till henne. Min älskade fröken då? Hon stod för det värsta sveket! Som vuxen fick jag veta av min bästa vän i klassen att fröken försökt ge brevet till den ene efter den andre av mina klasskompisar men ingen ville ha det. Till slut var det bara jag kvar och jag blev ett lätt offer för en vuxen kvinna.