Del 18 – åsknatt

”Varför är du så nyfiken?” frågade Kai.
”Men varför lämnade hon honom?” frågade jag. Han gav mig en misstänksam blick.
”Varför frågar du inte West om det här?” sa han.
”Men det känns som ett känsligt ämne, jag vill inte att han blir arg.” sa jag. Kai skrattade till.
”Men det är inte min sak att berätta det.” sa han.
”Sedan när blev du sån?” sa jag. ”Du bryr dig väl inte om det är din sak eller inte?”
Kai böjde sig närmare mig.
”Berätta själv Carmen, varför vill du veta det här?” sa han.
”Du tycker om honom!” sa han plötsligt med hög röst. Jag stammade något oförståeligt och han synade mig.
”Oj.” sa han då och lät plötsligt allvarlig.
”VAD?” svarade jag lite panikslaget.
”Du tycker om honom!” sa han då och hans ansikte blev seriöst. Jag flackade med blicken. Var jag så lätt att läsa? Jag hade inte förberett mig på att svara på något sånt här. Och för att det inte skulle bli konstigare stämning så fick jag ge upp.
”Okej du har nog rätt men jag vet inte hur!” sa jag. Kai kollade bara på mig, länge men sedan snörpte han på munnen och lutade sig bakåt.
”West.” sa han. Jag rynkade pannan.
”Asså jag vet inte själv hur allt ligger till men jag vet att jag dras till honom och jag tror du har rätt…..” sa jag. Kai sa inget och det gjorde mig nervös.
”Vad är det, ska du inte reta mig eller något?” frågade jag.
”Nej varför det?” sa han. Jag la armarna i kors och såg på honom.
”Det skulle vara så typiskt dig att göra det.” sa jag. Han skakade på huvudet.
”Nej Carmen jag är bara avundsjuk.” sa han. Han sa det med en gnutta ironi så jag visste inte hur jag skulle ta det.
”Vad?” sa jag.
”Ja, jag hade inte haft något emot ifall du drogs till mig på det sättet.” sa han.
”Men du vill ju att alla tjejer ska dras till dig!” svarade jag. Då fnös han lite och kollade bort. Men han lutade sig sedan nära mig och låste fast min blick.
”Okej, jag kan åtminstone hjälpa dig. Snacka med mig om du behöver, okej?” sa han. Jag svalde och nickade, lite förvirrad över hur han betedde sig.
Plötsligt kom West in genom dörren, regnet verkade ha ökat för han var betydligt blötare än vad jag hade hunnit bli, men han hade visserligen färdats längre. En skum tystnad spred sig och Kai kollade emellan mig och West.
”Sluta se ut så” sa jag till Kai för det kändes som att han nu tog chansen att reta mig lite ändå. Jag slog efter honom men han backade och jag missade.
”Vad har ni för er?” frågade West.
”Ja vi snacka bara om dig litegrann.” sa Kai. Jag vände tyst en skrämmande blick emot Kai men han brydde sig inte.
”Om mig?” sa West skeptiskt. ”Vad säger ni då?” sa han.
”Jag funderade bara på hur snabbt det skulle gå för dig att döda Kai ifall du hade lust.” sa jag och nu var det Kais tur att ge mig en hotfull blick.
”Jaha, och vad kom ni fram till?” frågade West.
”Jag vet inte, kan vi inte testa och se?” föreslog jag . West höjde på ögonbrynen.
”Sure!” sa han men började gå emot köket. Då ställde sig Kai upp.
”Vadå kom igen då!” sa han och slog sig ironiskt över bröstet. Då vände West fort om och gjorde en ansatts emot Kai så att han chockat ryggade tillbaka. Både jag och West började skratta.
”Nej jag tror inte det skulle kännas så rätt lille brorsan!” sa West och gick in i köket. Jag satt händerna för munnen och Kai gav mig en lite trött blick.
”Väldigt kul.” sa han.

Jag hade fått bädda på soffan och höll precis på att somna då åskan plötsligt dundrade in och en vit blixt lyste upp utsidan. Jag ryckte chokat till och stirrade emot de trasiga persiennerna som hände framför fönstret. Det var nedsläckt och stilla i huset och båda bröderna hade gått och lagt sig. Jag kollade mig lite oroligt omkring. Det var nästan så att man kunde höra tystnaden i huset. Det mullrade till igen utanför och ett skyregn rasade ner. Det smattrade högt emot trätrappen på utsidan och allt fick en skräckfilms liknande känsla. Jag var glad att jag inte låg i ladan men jag låg nog lika mycket på spänn här inne som jag skulle ha gjort där ute. När jag bodde hos min moster hade jag smugit in i hons och hennes mans rum och utan att de märkt något hade jag lagt mig emellan dem. De sov rätt djupt och jag vaknade tidigt för att gå ur rummet innan de vaknade. Men jag blev hellre på kommen inne i deras rum än att ligga själv då det åskade. Vad skulle jag ta mig till? Jag visste ju vart West hade sitt rum men inte en chans att jag vågade mig dit. Tankarna åskade lika mycket i huvudet som det gjorde på utsidan och jag låg länge på spänn under täcket och övervägde ifall jag skulle kuta upp eller försöka sova. Men ju senare det blev desto mer förstod jag att jag inte skulle klara att sova här. Jag svepte täcket om mig, över huvudet och hukade ner emot golvet. Jag ville inte höra mullret och skyndade mig i hopkrupet till trappen. Där blev jag sittandes ett tag. Huset såg riktigt läskigt ut då det var mörkt och tomt men skulle jag verkligen fortsätta upp för trappen? Ja, för la jag mig i soffan igen skulle jag ändå bara ligga och tänka på att jag skulle ha sprungit upp. Jag kanske kunde fråga om jag fick sova på hans golv. Det borde gå! Tänkte jag och rusade upp för trappen som en liten tjocktklädd eskimå. Jag öppnade sakta dörren till hans rum och det var till och med mörkare där inne, men han var där, de hörde jag på de djupa andetagen. Jag stängde tyst dörren efter mig och stod stilla mitt i rummet. Vad skulle jag göra? mitt mörkerseende blev bättre och jag kunde urskönja sängen två meter fram. West hade gett mig duntäcket som innan och själv hade han ett tunt täcke.
”West?” viskade jag. Inget svar.
”West?” väste jag lite högre. Han verkade sova djupt. Jag gick runt sängen för att se hans ansikte eftersom att han låg med ryggen emot dörren. Jag hukade mig vid sängkanten och såg på honom.
”West??” frågade jag igen. Men ingen reaktion. Om han sov så här djupt kanske jag till och med skulle kunna lägga mig i sängen. Golvet var ju inget frestande alternativ. Han skulle nog inte vakna. Jag klev försiktigt upp och la mig på kanten. Okej… jag skulle kunna somna här men när skulle West vakna? Det var nog viktigt att jag vaknade före honom.