Framåt fallande, i ögonfallande och hemskt gärna gör det sig påmind om hur det var innan allt blev såhär.
Minnena kvarstår som kossor på bete lämnade åt sitt öde. Jag fattas inte i de minnen som återstår hos dig, fast du saknar en fingertoppskänsla, beter dig demen aktigtfast du inte fyllt 70 så vill jag fråga. Hade du en minnesok som du kastade?
Vad fick dig att tröttna på livets sakta mak? Vad behövdes för att du skulle tippa över kanten till galenskapen och sedan aldrig mer kunna förstå vad du raderade.
Jag sitter ofta och tänker på dig som du brukade vara.
De säger att en människa skulle kunna byta personlighet men du har bytt identitet. Om du hälsade på dig själv på stan skulle du märka det då? Om personligheten satt i någon annan?
Det måste vara en bedrift att lyckas med en sådan missprestation. Jag vet faktiskt inte hur du gjorde. Jag tänker på det också. Jag tänker väldigt mycket, är bra på det. Du ställer samma frågor till mig som förra gången jag hälsade på... Varför gör du det? Kommer du inte ihåg att du redan frågat. Kan du inte komma på något nytt?
Behövs det samtal att fylla tomrummet med?
Det en skapat får en fylla med vad slagskoskit en vill men du behöver inte öka glappet i och med att distansera dig och sedan bli överpersonlig. Det är som att ha och göra med en galen människa,.
Vilket du är, du gör allt som jag inte skulle kunna göra.
Du fattas mig inte.
Jag snackar skit om, dig.
Men jag vill slippa tänka på den du varit och ta steget mot ett accepterande. Att signifikant bytts ut mot clown med dåligt samvete.