Jo- Det är faktiskt sant, Palme förstörde mitt liv. Hur kan människan skriva något så avskyvärt, tycker ni och förfasar er, denne helgonförklarade (redan under sitt levande liv), en så stor politiker, karisma hade han, en mycket skicklig ledare som kämpade för rättvisa och mänskliga rättigheter inte bara här, utan också utomlands, denne alldeles formidable man, död är han ju också. Skäms på mig!

Var det du som sköt honom; Fnittrade lillbrorsan i telefonen- Då när det begav sig, när jag gick på daglig öppenvård, äkta psykrehab för orehabliteringsbara, jo- Det finns sådana. Jag tror att de flesta är borta nu, i kronisk psykos eller på grund av självmord- Ett par av dom, sitter säkert inlåsta på Säter.

Jag skulle aldrig ha hamnat där, bland sönderskurna handleder och folk som pratade med Elvis genom bandspelarmikrofonerna om det inte varit för; Olof Palme.

En gång på tiden var jag för ung för att ha barn, tyckte våra politiker. Det hade Olof Palme bestämt. Därför fanns inte jag, inte heller mitt barn. Det är så det går till i politikens värld, man bestämmer redan från allra första början vilka som ska eller inte, får vara med.

Jag hatar politik.

Jag var en tapper, mycket ung och heltidsarbetande ensamstående förälder, jag hade inte hunnit drunkna i mitt första depressiva skov ännu. Jag hade ingen anledning att stoltsera med något självförtroende, men jag hade fortfarande en envis egensinnighet med mig bagaget, även om jag aldrig omhuldats av några kärleksfulla föräldrar så trodde jag mig naivt nog, ha något slags existensiellt berättigande - trots allt.

När jag hade släpat barnvagnen från den ena änden av det småaktiga och av skvaller ekande lilla samhället, till längst bort i den andra änden av det lilla trångsynta samhället- Så var jag framme vid socialkontoret, dit var jag tvingad att gå varje månad eftersom jag inte fick någon lön att tala om, trots att jag gjorde samma jobb som alla andra. Jag var anställd enligt ; Örebromodellen, Palmes modell. Jag tjänade alltså hela tjugo kronor i timmen, det kan man klara sig bra på om man är en bortskämd, osjälvständig ungdom som bor hemma hos sina föräldrar, och så var det ju ställt med alla ungdommar tyckte Olof Palme.

Helt befängt, tyckte min socialassistent.

Till slut blev detta alldeles för förnedrande, alldeles för svårt för mig att hantera ovanpå alla andra elaka vedermödor, som livet bjöd på. Mina jämngamla arbetskamrater hade full lön för de hade alla lyckats fixat gymnasiet, de hade inga neuropsykiatriska hinder- Inga andra hinder heller förresten, och så bodde de hemma hos mamma och pappa. Det behövde inte slita arslet av sig för ingenting och inte förnedra sig på en nattsvart och allt mer deprimerande promenad till socialkontoret heller.

Pang krasch, och så fan- Och där någonstans gick hela mitt liv åt fanders, jag blev aldrig hel igen. Tack Olof Palme.

Har ni hört talas om de små människorna, de små, små som alla dom stora människorna trampar på? Det är alla människor som inte föddes med silversked i munnen, de som försvinner i mellanrummen.

Har ni hört talas om de stora; Stora människorna?  Dom som är så stora att de inte kan se- Vad som händer med alla de där små, för de har nämligen en så oerhört pinsam tendens, att förblindas av sin egen fullkomliga storhet, de kallas politiker.

Jag tror inte på politik.

Nu har statsminister Reinfeldt bestämt sig för avsluta, det som Olof Palme påbörjade- Utplånandet av mitt lilla, lilla ; Ynkliga liv.

Hur kan någon säga att politiken fungerar. Världen brinner, världsekonomin havererar, terrorn växer och sprider sig med vinden- Det blåser upp till storm. Jag tror inte på politiken som ide, som system. Jag tror att det måste något annat till - En skarpare blick för människan och världen som hon lever i.