Fråntagen vy, och medtaget ansikte flödar genom forsarna som rustar sig för ångest.

Kan du se hur tårarna bildar hav?
Hur världen lockar dig till söt kärlek med kristallblänkande ridåer.
Blåa är de ögon som krossar ditt hjärta,
bruna är de som får dig på fall,
söt som puder,
när jorden plötsligt smakar
och vilsen blir vuxen över en dag.

Vem kommer köra hem dig inatt?

Jag fanns där när skriken ebbade ut i natten,
du andades tungsint genom gråten,
ett vattenfall av tårar som bildade små hjärtlika pölar
och det täcke som bäddade in dig när natten låg som
en våt filt över våra drömmar.

Skulle kunna skydda ihjäl dig,
själv springa in i de murar som gränsar,
slå mig blodig mot väggar som skiljer sig mot din dröm.

Vem kommer köra hem dig inatt?

Kan jag bara släppa dig ut i natten,
få dig att vandra genom mörka skogar,
gråta i en fiendes barm, medan nyttjandet hånler bakom krönet?

Jag kan,
jag måste...

du håller mig vaken,
du får mig se bilder jag inte vill se,
och frågor som ständigt plågar,

vem kommer köra hem dig inatt?