Attityden finns hos ack så många av oss att det är ok att behandla andra människor illa. Då är det väl inte så konstigt att det finns människor som tror att de har rätten att behandla särskilt utvalda människor särskilt illa. Ofta är dessa utvalda en partner och barn till den störde individen.
Oftast - men långt ifrån alltid - är den som drabbats av våldet, hånet, kränkningarna och manipulationerna en kvinna och hennes barn.

Jag blir allt mer frustrerad över att en kvinna inte är värd att tas på allvar förrän hon är i det närmaste död. Du kan leva i en destruktiv relation i decennier utan att någon försöker förklara för dig att du är värd något annat - något bättre. Jag har slutat tiga. Om en vän frågar mig om sin relation och jag ser minsta tecken till riskabla tendenser säger jag: GÅ, tveka inte. Fatta beslutet, planera hur - och GÅ så snart du bara kan.
Den som börjat se att relationsmönstret inte är sunt lever nämligen extra farligt. När du börjar protestera mot din kringskurna frihet ligger våldet under ytan hela tiden.

Destruktiva relationer är ett folkhälsoproblem - ändå reduceras debatten kring våld i nära relationer till att diskutera de allra värsta fallen - där (oftast) kvinnor i år, ibland i decennier blivit hånade, trakasserade, utnyttjade, misshandlade, våldtagna av närstående utan att omgivningen fattat ett dugg alternativt inte velat fråga för att slippa höra svaren.

NÄR kommer den dag då vi lägger oss i och förmår en vän att se att en relation som inger rädsla - den ska avslutas så snabbt som möjligt.

NÄR kommer den dagen då den som själv varit utsatt fritt kan yttra sig i frågor kring närståendevåld/relationsrelaterat våld utan att känna medlidandets kränkande blickar i nacken

NÄR kommer den stora attitydförändring som gör att vi som levt i sådana relationer kan stå upp och erkänna vårt förflutna utan att känna skammen av offerstämpeln som aldrig aldrig kan tvättas bort. Kunna stå raka i ryggen och bli beundrade över att vi överlevt och skapat ett liv.

NÄR kommer den dagen då det ses som en erfarenhet möjlig att dra lärdom av att ha levt med störda närstående som skadar den de säger sig älska.

När ska vi ta de barn på allvar som växer upp med att hån, kränkningar och våld är helt ok så länge det bara hålls inom familjen.

Jag funderar - och kommer fram till att om något ska förändras så får inte heller jag tiga.
Jag kastar bort offer-känslan. Står rakryggad. Är stolt över att livet vågat lära just mig så tuffa läxor - att livet visste att just jag skulle överleva och fortfarande stå stark, full av kärlek, glad och lycklig.

Minns erfarenheterna men låter såren läka. Släpper minnena men ältar inte oförrätter. Så ska livet njutas. I kärlek, respekt och glädje.

Kärlek, styrka, glädje och frid