Jag vaknade innan solen steg upp
gick ut på en promenad innan grannarna vaknade
medveten om att folk inte vill veta av mig
men verkligheten helt ignorant av att jag
inte vill veta av den

Skrek upp någonting dystert och tomt i trädkronorna
fåglarna svara mig med att flyga därifrån och
de är inte ensamma om att fly från mig,
fly från den jag är
tragikbarnet

Jag gav så många drömmar liv i bröstkorgen men
de sipprar alltid ur och jag tappar bort dem i sfären,
vill inte veta av mig, vill inte finnas hos mig
ingen vågar drömma om en framtid med mig
men vågar jag ens lotta ut chanser till dem längre?

Jag är rädd för det gör ont att vara mig själv ändå
säger alla att man ska vara den man är,
det räcker till, du räcker till som du är men
hur kommer det säg att bara när jag är någon annan
så har jag någon att prata med?

Bara då vågar någon drömma med mig men
drömmarna sipprar alltid ur hjärtats luftgångar
flyter ut i blodet och attackeras som ett virus,
bryts ned och
sedan har jag inga drömmar kvar

bara en morgonpromenad klockan fem innan solen ens
vaknat upp ur sin eviga vinterdvala