Ända sedan förra fredagen hade hon minskat ytterligare på deras redan ickeexisterande samtalsmängd. Sena kvällar hemma i huset ekade rummen tomma och luften stod som stilla. Nu var det sedan länge också bestämt att dom skulle gå ut och äta en finare middag tillsammans på hans födelsedag, det vill säga idag. Han satt som på givakt i bilen och trummade med tummarna mot ratten, spanade ut genom vindrutan som för att få syn på någon, eller något som skulle kunna rädda honom från resten av kvällen.
Passagerardörren klickade till och Marianne satte sig snabbt ner i sätet. Ett klick till, bältet.
Han harklade sig och gav henne en snabb blick från sidan, försökte sig på ett litet leende. Hon satt med blicken rakt fram, med sin vanliga grasciösa hållning och bad honom skynda på lite. Dom var redan lite för sena.

Väl framme på restaurangen letade sig svetten fram längst med vecken i hans händer, och han torkade sig snabbt och omärkligt på byxorna under bortet och tittade sig sedan omkring i lokalen. Det var länge sedan dom åkt bil tillsammans utan att knappt utbyta ett ord, det brukade alltid finnas något att prata om allt från hämtning på dagis till vem som skulle fixa tvätten eller gå ut med soporna. Men idag hade dom båda suttit tysta under färden.

Dom hade valt ett bord nära fönstret, men ändå avskiljt i den stimmiga lokalen. Färgade draperier hängde längst med väggarna, en bar skymtade till höger en bit bort och välklädda kypare cirkulerade i lokalen. Han hällde upp ett glas vatten från den genomskinliga bägaren och förde det till munnen. Utanför lös gatlamporna och det regnade lätt mot det stora panoramafönstret. Hon slog sig ner mitt emot honom, la upp sin röda krokodilskinnsväska på platsen bredvid sig och letade runt lite.
- Vet du vad du vill ha? Frågade hon utan att ens ha tittat på menyn.
- Nej. Han bläddrade bland papperna och la sedan sin hand på hennes över bordet.
- Du..
Hon drog undan handen och letade efter väskan.
-Jag går till damrummet en stund, kommer snart tillbaka, okej?
-Visst.
Hon krånglade sig ut ur båset och han följde hennes ryggtavla med blicken tills den försvann bland myllret av gäster och personal.
-Kyparn?
-Ja, herrn?
-En whiskey tack.
-Absolut, något mer?
-Nej tack, inte nu.
Kyparen nickade till svar och försvann iväg även han.

Hon såg rakt in i sina ljusblå ögon i det mörka ljuset på restaurangens damtoalett. Någon spolade och kranar öppnades och stängdes. Hon stod blixt stilla, lätt framåtlutad mot spegeln och iakttog spegelbilden. Marianne var inte kaftigt byggd och hjärtat dunkade tungt mot de tunna benen i bröstkorgen. Hon rotade i väskan, och tittade efter något.
Dörren svängde upp bakom henne och folk kom och gick. Hon tog fram en liten gul, skrynklig papperslapp med någonting skrivet på i bläck. Det hade flutit ut en liten klump efter signaturen, längst ned på lappen. Den var kort och konis, inte många meningar.
Innan hon gick slätade hon ut lappen några gånger, och betraktade den en stund.
Okej, klart att vi kommer ses igen tänkte hon. Men aldrig mer som ikväll. Hon rättade till frisyren i spegeln, bättrade på läppstiftet och satte väskan på plats på axeln. Allt skulle ligga perfekt, det var det enda hon hade nu. Slutet, i sin hand. Och början på någonting nytt, bakom dörren ut.