Jag vill skrika, jag vill hamra, jag vill slå. Jag vill gråta ut allting, jag vill inte sitta fast härinne längre. Inne i ett skal av något material där man ser ut, men ingen ser in. I ett hårt skal, i ett bedövande hölje. Jag vill skrika tills jag är hes, jag vill gråta tills alla tårar torkat ut och jag vill slå tills styrkan är slut. Jag vill klösa och riva skalet i stycken, få det att upphöra. Jag vill glömma. Jag vill att allt bara ska försvinna, att alla känslor som är fel ska krossas tillsammans med höljet. Jag vill börja om, men utan fel känslor.


Till slut lyckades jag nog klösa en reva i det där skalet.
Men bara så att jag fick luft,
syre att andas.

För sedan kom du.

Du som är orsaken till höljet,

Du, som till slut rev sönder ditt eget fängelse

och släppte din fånge fri


Eller fängslade du mig bara ännu mer genom att älska mig?