Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

de ensamma hundarnas skall.

 

det blir ibland så
när man allt för länge vandrat i ensamma skogar
att stigarna blir igenvuxna
och snåren så väldigt täta

man blir liksom van
att klara natten ensam
finna tröst hos månen
och låta stjärnorna hålla ens hand

det blir ibland så
när man vandrar ensamma skogar
att man lär sig att hämta kraften
hos vindarna

men om molntäta nätter
när min stjärnvän släppt min hand
månen lämnar mig ensam
och vindarna flyr min stig

då önskar jag så jag går sönder
att de ensamma hundarnas skall
ändå vore rop
efter en annan människas famn.




Fri vers av Tove Meyer VIP
Läst 801 gånger
Publicerad 2006-01-05 15:01



Bookmark and Share


  Peter Stjerngrim VIP
Rysligt starkt flöde, vännen ...
Snudd på att jag bekänner att dessa ord skulle ha kunnat ha varit skrivna av mig själv ... Men jag är inte du - Du är helt enkelt suverän!
2006-01-06

  _Mian_
Dikten har en väldigt fin ton och uppbyggnad. Melonkoni men utan klagan. Skirt och vackert. Du balansera orden väl och når ända fram, ja ända in till hjärterötterna.
2006-01-06

    NoMi F
Vilken vacker dikt om ensamhet men
ändå ha skogen och himlen som vän.
Vännen som man ser, stjärnor och skog
stigar som växer igen. Växer igen för att man blir van
med ensamhet.
Synligt är också önskan om en famn.
Din dikt är så fin, djup och talande.
Tycker om
2006-01-05

  mariann
Viskande ensamhet - så vackert.
Berör mig.
2006-01-05

    livräddaren
helt otroligt bra!
2006-01-05

  Per Rydberg
Dina bilder kan bara lysa upp natthimlen så fina är de! De speglar på ett nära sätt hur det är att vara ensam och klara sig genom längtan i vardagen.I den här delen skriver du nästan nyktert konstaterande med en poetisk ton. Den kursiverade delen däremot där griper ensamheten hjärtat och paniken lurar. Här blir tempot intensivare orden mustigare och budskapet skriks fram. Jag tycker mycket om din dikt!
2006-01-05
  > Nästa text
< Föregående

Tove Meyer
Tove Meyer VIP