Det var en måndag mitt i augusti som vi först mötte MOTORCYKELGUMMAN. Vi hade inte fått syn på några mysterier under hela sommarlovet, men så kommer då MOTORCYKELGUMMAN! Vi tog raskt upp mobilerna för att få bildbevis, fast denna gumman visar sig vara för snabb. Man såg bara svarta fartränder, som från ett spöke vilket somhelst. Vart sjutton gubbar hon tog vägen skulle vi snart nog ta reda på. Spårarbete var den största passionen hos oss alla tre. Och MOTORCYKELGUMMAN var bara en (förmodligen). Vi skulle inringa hennes väsen, och på kuppen kanske få motorhojen som hittelön. Märket hade vi fått olika uppfattningar om vad det måste ha varit. YAMAHA! menade Stefan, men det var säkert för att hans storasyster hade en sån synth. Lite psykologiböcker hade jag kikat i under de längsta sommardagarna. Och spionromaner under de vansinnigt korta nätterna... Naturligtvis var det bara intressant med sådan lektyr som skulle dröja år innan vi fick ägna oss åt. Sånt om motorer borde varit intressant, men själva MOTORCYKELGUMMAN är egentligen det enda som upptog mina tankar under dessa augustidagar.

Vi hade våra vanliga cyklar, de flesta från 2012 eller på sin höjd några år äldre, eftersom det här var på den tiden när vi fortfarande växte. Allting var nytt, även det gamla. Och skolan skulle strax fånga in oss i en totalt okänd termin. Vi drev omkring borta vid tennisbanorna. Ett par fullmogna flickor spelade skjortan av killarna så att det stod härliga till i kjolvecken. Sussie hade också lärt sig serva under sommaren, men ville hellre umgås med oss. I synnerhet när vi nu lade märke till ett vagt bekant motorsurr! Ljudet närmade sig motionsslingan, dit vi ilade hals över huvud. Här var ju inte ens mopeder tillåtna, men det struntade MOTORCYKELGUMMAN uppenbarligen i. Tillråge på allt lät hon sig ackompanjeras, helt öppet i den avsvalnande solen! Man hörde lite av låten från grammofonen som gumman hade monterad direkt på motorcykeln. Från bönpallen rullade en massa mörka men glada pianotoner som på släp. Vi skulle ha förväntat oss Uriah Heep eller nån urgammal hårdrock, men det här tog verkligen priset! Vi hörde just en boogie med Fats Domino, förklarade Stefan i uppspelt viskande ton. Hemma hos sin morfar brukade han få lyssna på Randy Newman och ännu äldre gubbar, från farliga tider som hette ragtime. Det var långt före raggarna, före Kim Novak tog sig ett dopp i dammen här. Hur gummor som åkte motorcykel fungerade - det hade vi ännu ingen riktig aning om.

Till vår ohejdade förvåning stannade gumman och låste fast hojen runt en tallstam. Under sin läderluva från 40-talet och stans biggaste brillor får vi se MOTORCYKELGUMMAN i fullt utslaget hår. Likt spindelväv vibrerar det mellan barren i en befriande gest. Som en förtorkad silverbäck rinner håret ner över skulderbladen på gummans skinnpaj. Hennes ansikte hann vi aldrig se förrän hon slukats upp av en skogsstig. Däremot kunde vi ingående studera den snyggt parkerade tungviktaren. Stefan andas imma på karossen, som för att kolla om dess perfekta former är av denna världen. Jag utforskar knappt märkbara gropar i sadeln där varelsen just suttit. Sussie skrattar till när hon upptäcker något i cykelkorgen. Det är ett hemskt gammalt fotografi som blivit alldeles gredelint av blåbärsmättade fingeravtryck. Redan som flickebarn red gumman omkring på sin motorcykel! Själva cykeln var ej densamma, men däremot var MOTORCYKELGUMMAN sig själv redan då. Det ser vi på sättet hon bär den där läderluvan på. Förmodligen illegalt for hon omkring som fjortonåring. Med moped hade det möjligtvis gått att komma undan, men motorcykel var någonting ohyggligt, närmast ofattbart. Och nu hade MOTORCYKELGUMMAN blivit vårt livs största mysterium hittills...