regnet faller hårt
emot marken
som blodet från mina
sönder kliande armar.

Försöker undvika vädrets
kalla vindar
men ju mer jag försöker
desto hårdare blir saknaden
som kommer med regnet.

Ängslan pumpas igenom
min kropp och jag
har ingen chans
att nå dig,

trots att du är på min arm,
mitt revben och framför allt
mitt hjärta

så känner jag mg
lika ensam som det
ensamma korset på
kyrkans topp