Jag har vaknat upp ur koman
det känns som om jag har drömt om något fint,
men att det inte kan bli mer än just en dröm.
I all smärta som orsakade koman så kändes
det fullt möjligt, vi dansade på en Stockholmskrog,
bland vimlet i värmen tappade jag dig på det hårdaste av golv
men vi log ändå.
Än märkligare var när vi satt nygifta på ett berg där jag aldrig suttit
med någon förr.
I morgonljuset letade vi oss hem genom gatorna,
daggen dömde våra skillnader.
När dagen efter kom hörde du av dig
du sa att det var fint och än mer började en tanke om att
det skulle kunna fungera rusa inom mig.
Förlorad i mig själv och hoppet gav jag dig ett svar,
inte ett svar nog, men ett svar.
Jag är för feg, för ung möjligt för rädd för ett nej,
även fast ett ja skulle ge mig allt jag sökt.
Efter koman är det svårt att tyda känslor och verklighet.
Vi sprang in i varandra, inte som i drömmens land
men något i din blick gav mig mer än en hälsning,
ett ljus höll i.
Om jag var annorlunda, hur skulle det då bli?