Min stad,
älskarinna,
- svek -!

I.
Jag bedrog dig,
dina skogars våta jord,
dina deltors kurvor,
som ej längre smeks
av mina händer.
Sipprande stön slöt munnen,
i mitt minne som bleks
då dina stränder
spann spruckna
kyssar.

Jag bedrog folkets sånger,
jag bedrog,
ögonblickets leende
dina gators värk,
drickandes dina regndroppar,
vilandes på min tunga
i snyftandes särk,
spydde upp älven,
då vi ännu var unga,
till en försummad famn.

Jag bedrog vår älskog,
din luft i mitt liv,
livet i dig,
din själ är min lik.
Men att älska med en annan
när du ännu omsluter
mina drömmars musik?
Dina spänningar i natten
det outtalade - glöm mig inte -
bland skratten.

II.
Det här är en värld för de kloka.
En väg för de starkare,
för de som kan.
Att finnas till är inte tillräckligt;
mellan oss finns rummen - och
tomheten talar.

Håll om mig, älska mig! -
men i dig - min stad -
smyger fortfarande masken i äpplet.
Tanken på oss: ej tillräcklig.
Vi består av ej tillräcklig.
Tillräckligheten - håll om mig!

Och mellan allting vi är.
Och vad vi vill vara.
Spänns min böjda båge
för att
en dag
åter
rakryggat svara.