Pojken Utan Andetag
En pojke så ensam utan andetag
Där ångsten inte vill andas
de liv som finns
Med en önskan att bara få vara lycklig
men viljan lever men utan hopp.
Ansiktet så härjat
där tårdränkta kinder
allt mindre förblir
Han vet hur ord sårar vid fel ordval
När hans barns benen sprang av lycka
för att få upptäcka världen runt hörnet
med nyfiken på läpparna
Log han hans leende av trygghet
Dessa dagar var länge sen
för döden hade smekt själen
alldels kall av förakt av hat
Döden som andas av det syre
som plågorna ej kan finna
sinnesro över i stundens alvar
Där det egna livet vill somna
för att finna frid för en stund
Av ångesten som föraktet så hatar
är det sorgligaste att pojken står kvar
än idag som bär mitt namn