på vägen en fågel
den slår med vingen
faller ut
faller bort
världen rör sig
jag ser
ser ut som fan
inte mer
inte nu
det får vara som det är



har inte varit ute på flera dagar
de samtal jag för med mig själv
kommer utan ansats
de leder mig allt längre bort
rumsterar om



en flicka i fjädrar
i väntan på att hon ska öppna sin mun
sina ögon
sina huvuden
öppna
så skakar världen
sina händer
som kastanjetter



vissa saker kan jag inte låta bli att upprepa:
att vara så full att det behövs en sup till
för att inte slå ihjäl henne
en till för att inte



när vi pratar om att vi en dag inte har varandra
grimaserar jag
förändras för var gång
jag tror du ser att jag bryr mig



de ropar sina namn
för möjligheten att bli eftersökta
för att någon ska kunna söka
och finna dem
döda eller levande
vågrörelsen av att finnas till
pendla med kropparna
fram och tillbaka



jag beskriver min barndom
som ett vitt pudrigt moln
som jag klev in i
och sedan försvann ifrån
fylld av det outtalade



hur obeständigheten ser ut
att veta områdets storlek
men inte dess innehåll
man står ut
utanför landar fåglar
landar i hålen med vatten
tröstar sig



jag har skymtat en hemlighet
som retar hjärtat i mig
den tar sig ljudlöst in och ut genom dörrar
med ett språk jag inte minns
betoningen tycks ligga på
att det är för tyst



en skitig kaffekopp
korkmattan har börjat släppa i hörnen
han kommer in från en gräsfylld åker
den kommer stå i träda
bida sin tid
bredvid gammelladan
en uppsprättad katt
och smygande barfotasteg



att förhålla sig till det allmänmänskliga
inget kan vara mer obehagligt
inget handlar så lite om verkliga iakttagelser
jag som ser en blå häst dansa



bränner ved
uppmuntrar med små ord
lägger ledningarna rätt
och ser vagnarna rulla
gnisslet lämnar mig ingen ro
askan bär jag in till natten



det är samma sak som kommer
samma sak som går
jag skulle kunna be det stanna
be det lyfta sina spröt
be om det oväntade
en ny insikt i maskineriet



är min språkdräkt broderad
eller ett enkelt förkläde
ibland ser jag hur skevt det är
att jag hanterar längtan
på ett skyggt vis
gömmer mig i lådor
skrynklar trådarna



brandgula flaggor faller ner
en benlängd från det läger
där främmanden samlats
för att lägga om sin tid
skåda framtiden genom ett sugrör



jag ska tillvara ta
de roller som av samhället
redan är fastställda
det kan vara en genväg
jag behöver bara bestämma mig
för inriktningen
för hur långt jag är beredd att gå
och sen får tiden utvisa
om det kommer att krävas våld, vassa tillhyggen
eller ett obegripligt lugn



var inte rädd
där är människan
det är inte mer
än människan



och så faller blixtar
över mitt grånande huvud
det var inte tänkt att bli så här
att förändras, bli skälvande
bli lyst inifrån
om tiden kan sväljas
vill jag svälja den hel
bli varse hur den rör mig



det är kalas, det är umgänge
en sprittande känsla av
att imorgon är allt över
är allt som varit
ett böjt tecken
av en outtalad fråga



var har jag varit
när jag nu
träder ur tystnad fram