Semantiska lekar fördröjer mig,
höjer mig till musiken,
blandar, ger och oväntat
spårar hela intentionen ur
i en tvär sväng,
allt som jag har med mig
böljar, bleknar, men blir kvar.

Jag är det som ändå är,
som kämpar,
som vägrar tappa taget,
jag är den tysta orsak
vatten alltid följer,
natten som sjunger,
blodet som rusar
mot ett annat tempo.

Historien ekar i allt,
tankar, byggnader och musik,
vrider sig omsorgsfullt
runt det som ändå är framåt,
en röst, en stråke
som konstant sätter
det vidrörda i svängning.

I skogen rör sig en röst
mellan träd, lavalysande stenar
och klockor som slår i ormbunkarna.
Vattendraget mumlar mörkt
i svängen runt den gamla eken,
den gula jorden lyser,
allt är vad jag är.

Brunnen, brunnen.
Allt är eld och dess motsats.
Tiden tillhör sig själv
och det som tillkommer
är av symfonisk karaktär.