jag tror jag är kär i livet
synd att jag verkar ha tappat bort det


någonstans långt där borta, ute, där
finns det kanske

drömmen på andra sidan kanten på jorden, världen
horisonten

och jag hatar att jag vet att jag kan flyga dit
hoppa över och falla genom allt
för ingenting är omöjligt, eller hur var det nu?

om det inte vore för
det ego av drömslukande soppåsar som samhället erbjuder
varje nytt barn som föds

vi är alla menade att leva här
innanför horisonten
för allt som heter att överleva
(vilket vi tyvärr måste)
den makten ligger i någons, inte mina
händer


och jag älskar det livet jag vet är möjligt
men spenderar mina dagar på arbetsförmedlingen.se
där någon sa att dörren till,
där livet finns
men där älskar ingen mej och horisonten
börjar tröttna, på att vänta
och hopplösheten växer och gör mej blind


jag tror jag älskar livet
men det rinner iväg ner i den grå gatustenen
och trötta ögon varje morgon som letar i mejlen efter vägen
är allt jag har kvar