tiden skapar alla sår

nej, det är orättvist

tiden öppnar bara upp de sår som redan finns

vidgar dem till bristningsgränsen

för att sedan gripa tag i sårkanterna

sedan slita och dra

långsamt, lugnt och med outtömlig kraft

tills det lilla, lilla såret blir ett enda stort hål

en grop rakt ner till själen

en grop som fylls med glassplitter

och sårkant sys samman med motsatt sårkant

varsamt och exakt

så att såret nästan blir osynligt

som att det aldrig varit annat än helhet

och ovanpå masserar tiden, långsamt långsamt

i år efter år

glassplitter gnuggas mot glassplitter djupt inuti

utanpå ser allt så fint ut

endast ett dovt krasande ljud hörs

i varje rörelse

inuti varje tanke

men ändå skiner natten förbi i tystnad

och fåglar skriker ut sin sång då och då

verkligheten vandrar söderut för vintern

allt medan mitt zombieego lever för nanosekunden

i stillhet

precis som igår

precis som idag

/