tiden som tickar runt i klockan

och gör oss stressade och kallsvettiga
är på en gång vår närmsta vän 
och vår värsta fiende

en förrädare och en samarbetspartner

en hjälpare och en stjälpare

en nära välkänd vän och samtidigt en främling

kanske ren inbillning
ett kollektivt mänskligt påfund

som våra gemensamma föreställningar håller vid liv

därför att vi åldras

ser solen gå upp och gå ner

ser månens faser

och krigets fasor
och stundtals upplever fredens bräckliga frid

vi ser tranorna flyga åt norr
en dag i början av april

och ser deras fylking
återigen men åt motsatt håll
i slutet av september

månen mäter månader
med sitt skiftande anlete
jordklotet dygnet med sina varv
och året via sin färd genom rymden

sekunder minuter timmar
är våra egna påfund

tid definieras som det vi mäter med klockor
enligt fysiken

men för mig är tiden det psykiska rum
som vi helt tidlöst fyller med erfarenhet
med sorg och glädje, ljus och mörker

dem kan ingen klocka mäta