För tusen evigheter sedan

Vistades jag på dina stränder

Avtrycken av min närvaro

bevarade i förstenade fossiler

Planlöst utspridda i sanden

Smycken av otvivelaktiga bevis 

Jag vadade i ljum ebb

Översköljdes av renande flod

Då solen stod i det sjunde tecknet

begravdes jag ömt i famnar av den vitaste heta sand

Utan förvarning skymde dova skuggor solen

Svarta svanar förmörkade himmelen

Hotfullt väsande högg de med vassa näbbar

min oskattbara skimrande juvel

Sältan bar min kropp över ytan

men hoppet drunknade i bottenlöst djup

Jag var den sorgsne flygande holländaren

farande vilsen på öppna hav

Drivandes i min spruckna slup

Nu är kampen över

Jag överlämnar min tribut

Min ande ger jag till

djupen i haven

att slukas i den slutliga tystnaden

Jag flyter lätt uppå havets skum

Vågorna bär oförtrutet

pulserande

från strand

till strand 

där solen alltid står i zenit

© Linda C Hansson