Jag drar svarta streck i bläck över ord jag skrivit. Lugna streck. Oregelbundna, slarviga streck. Tvekande streck, rasande streck, över ord jag känt men som inte räcker till. Ord som inte är nog, ord som saknar sin plats, och som inte passar in bland de andra. De ensamma orden. De utstötta. Förstörda. Trasiga och söndrade. De Otillräckliga. Det är mig själv som jag stryker över, mig själv som jag stympar med svarta streck i bläck. Det är mig själv jag vill utplåna, och ersätta med något bättre. Något vackrare och mer subtilt. Något mer verkligt, mer intensivt. Vackrare. Bara vackrare. Ett liv åt historien, ett liv åt en person, lika verklig, ja, mer verklig än mig själv. Som är jag som jag borde ha varit. Ord av liv, av substans. Av lögn och sanning, av tragedi. Ett drama andandes hopp och död och tröst och förlust. Ett drama andandes liv.



Men under sträcken av bläck lever de ändå kvar, de otillräckliga och utstötta. Där under ytan andas de vidare, undanskuffade och ensamma, avskydda avkommor av min otillräcklighet. Det jag som inte var nog vackert, inte nog bra. Etsade i ett rent, vitt pappersark viskar de, misslyckade skapelser i en periferi av oändlig, vit tomhet. Omöjliga att sudda, endast strukna och förpassade till evig exil. Under bläcksträcken döljer sig missfostrens hemvist, de groteska ordens kungarike. De fallnas miserabla limbo.



För inget som kan suddas är på riktigt, inget som kan spolas tillbaka har någonsin hänt. Ett ord, likt ett liv, är en enkelbiljett, en enkel resa mot en horisont man aldrig hinner fram till, som man aldrig kan nå. Det finns inga steg tillbaka, ingen väg hem. Även bakåt är bara ett steg framåt mot den avlägsna, förföriskt ropande horisont man med utsträckta händer försöker nå, försöker ta på. Känna. Smeka. Den horisont man försöker göra till sin egen, men som alltid är någon annans.



Ord av kärlek, tröst och förtvivlan. Ord av hat och svartsjuka, njutning och smärta. Ord kan aldrig utplånas, går aldrig att sudda. Ord är liv, och likt ett liv kan de aldrig göras ogjorda.
Ett ’förlåt’ får inte avtrycket som lämnats att försvinna. Ett ’förlåt’ suddar ingen gärning, bleker inte svart till vitt utan att lämna gråa fläckar runt omkring. Det suddar inte, utplånar inte. Det bara bleker, ger det hela en utbredd grå nyans istället för en massiv svart yta. Det finns ingen utplåning, bara ett försök att dölja spåren av vad vi gjort och vad vi sagt. En tröst, ja bara en tröst. Ett försök till försoning; försiktigt och trevande. Som en blyg kyss, ett försök att älska. Ett försök att förverkliga det vi efter en tids eftertanke tycker ska ta dess ursprungliga plats. Att stryka. Streck av svart bläck över ord som vi skrivit.