Tänk vad svårt det är att våga säga vissa saker till vissa människor, tänk vad lätt det är att ha tankar om vissa, som inte stämmer.

Jag satt hos min handläggare idag, visste mina ögon såg trötta ut och mitt kroppsspråk sa allt annat än välmående, men ville gå dit, visste jag hade en rad saker att ta upp innan jag kunde gå vidare, vidare mot nya mål.

Berättade om helgen, som inneburit fallande hälsa så jag hamnade i fosterställning med pinande smärta utan dess like. I söndags satte skovet sig på andningen och det fick mig att inse hur jobbigt detta kommer bli.
Visade händerna som är krokiga och svullna.
"Svullen igen," sa han.
"Ja," sa jag och kände tårar söka sig upp i kanalerna.
"Varför trodde du jag skulle sabba för dig?" Frågade han med sorgsen blick.
"Inte sabba, men bli så orolig att du inte trodde jag skulle klara det."
"Bättre att berätta, annars hade jag undrat varför frånvaron är hög."
"Tror du en arbetsgivare vill anställa mig?"
"På den frågan om en arbetsgivare vill anställa dig, blir nog svaret nej. Inte för du inte vill jobba, utan för du inte kan."
"Jag har accepterat det nu och inser att klarar jag inte knappt skolan, så klarar jag inte jobba."
"Skönt att du accepterar din sjukdom, men vad innebär den på sikt?"
"Jag kan dö!" Sa jag med tårar i ögonen.
"Det är sorgligt, men bara dö och inget annat?"
Vi skrattade till. Min handläggare brukar försöka skämta lite, eftersom det är så tungt.
"Jag kan få cancer, en sällsynt reumatisk sjukdom."
"Får du ångest?"
"Du anar inte. Dödsångesten är värst, den kallar jag den enorma demonen, som äter upp mig."
"Det är naturligt, då man vet att livet är svårt och inte blir som det varit, men jag är ändå glad att du kommer hit visar upp dig och dina händer, trots det smärtar att se."
"Trodde jag vunnit."
"Det har du på sätt och vis gjort."
"Aha?"
"Då du började hos mig var det tänkt att det bara skulle vara en tillfällighet, sen skulle du söka arbete, men tack vare att du har mig, kan du i lugn och ro bli stabil igen, annars hade du gått under."

Min kurator, som är min handläggare har en förmåga att se saker ur vinklar jag aldrig sett, inser att de åern jag haft honom, har get mig styrka att inse mina brister, men att våga inse vilka styrkor jag har.

Äntligen vågar jag öppet prata om min svårighet att kunna klara vissa saker längre. Städning klarar jag än själv, men att resa tar död på mig, därför får jag inse jag behöver hjälp.
Att hastigt bli sjuk är svårt, men att veta det inte finns något bot är ännu svårare. Jag ger inte upp, då hade mitt liv varit meningslöst.

Idag öppnade jag en ny dörr där jag kan se vilka möjligheter jag har. Det är skönt att inse det....