Och så drog jag mig hemåt ung men icke av kaliber att klara av en helnatt...för jag vill inte heller gå i dimman längs någon slags tripperi trapps aveny längs benen på alla dessa pompösa och laglösa...låter dig förolämpa och framkalla dån över allt utan mitt skrivande för detta är o så oförlåtligt, men visar jag dig min ilska o nej för till skrivselgraven bär jag alltid denna som en konstant öppnande akt...hjärnan skola alltid sitta in i hjärnbalken på alla de som jag gråter i famnen på, tårar är bilder och famnar är klister...jag trivs till fullo när planering är fullständig men ändå vill jag vara alldeles sådeles fri...varje muskel spritter o ja men aldrig av iver till yttre påverkan bara av den förhoppningen att en gång känna mig biologist fullständig( om jag någonsinn kommer till detta stadie kommer dock både penna och papperssinne gå i graver tillsammans med alla dessa insamlande undersköna toner)...visst vill jag göra något bra men jag vill hellre hiita livet under pest och plåga, taga hand om och inte dra sig för att kyssa ömt på pannan än att redan vara i paradiset  och inte veta något annat...jag är aldrig arbetslös ,ung och det kommer aldrig helt och fullt spritta i varje muskel men tror bara någon något om mig och det kommer att spritta i varje hjärncell tills den dagen de spränger varje skrivargrav fri från ånger...