Den dagen var jag kallad till ett forskarteam
i Lund. De hade börjat med något nytt:
Kalla till sig ett antal handledsopererade
och se hur det gått för dem efter operationen...

Kom jag dit var det ett plus för dem! De skulle ha
mycket nytta av att veta hur det gått sen...
Ja till fördel för patienter och kommande
operationer...

Jag tittade på på min handled. Operationen
hade gått så bra den 10 juni 2010. Operations-
ärret syntes knappt. Inte hade jag ont heller.
Nästan direkt efter operationen, trots gips så
kunde jag börja sticka. Men det blev ju 1-2
maskor i minuten i början. Men fingrarna
fick ju röra sig, och det var viktigt hade
personalen sagt.

7 oktober åkte jag dit. Min handled röntgades.
Sen kallades jag in till en läkarkandidat. Hon mätte
alla rörelser jag kunde göra med min hand. Hon frågade
också hur det hade gått att röra fingrarna under gipset,
bra svarade jag, jag stickade. Och jag berättade att
jag var så nöjd med operationen, min handled var
som ny igen, ja till 99%! Den som hade splittrats
upp som en kvast när jag föll i gatan. Och titan-
plattan med skruvar som höll ihop allt den
var ju bara: Guld!

Det sista hon skulle göra var att känna på strålbenet
inne i handleden. Hon vred om så hårt att det gjorde
så ont så jag sa till henne: -Detta gör så ont! Aldrig
skulle jag då gjort så emot mig själv! Men hon släppte
inte taget. Då nöp jag henne hårt i armen och sa
igen: -Detta gör så ont! Men hon släppte först
taget när hon vridit klart!

Sedan dess har jag ont. Värken strålar ut ovanpå
handen går ut i fingrarna och upp i armen. Vrider
jag handen stramar det upp och till från det
stället i handleden där hon tryckte till...
På kvällen kan hand som handled
vara helt uttröttade...

Den 12 oktober skrev jag till Lund om dilemmat jag
hamnat i tack vare läkarkandidaten, frågade på sista
raden i brevet: Vad gör jag då om skadan hon förorsa-
kade inte försvinner utan blir värre... Jag skrev också
att jag vill inte deltaga mer i undersökningen utan
jag hoppar av, för min egen skull, jag vågar helt
enkelt inte komma tillbaka. För nu har jag bara
en stark hand och jag är egentligen beroende
av två då min man är rullstolsbunden och jag
är den som skall köra ut med honom...

Ifrån dem har jag inget hört! Jo stor tystnad!
Det är vad de har bjudit på! Så jag tog kontakt
med min doktor, han skickade en remiss till
röntgen. Dit kallades jag den 15 november...
Dit gick jag. Röntgen tog bara någon minut...
De skulle lämna besked till min doktor, än
har jag inget hört...

PS. Idag 20/11 via brev blev jag kallad
till doktorn, som opererade min handled...
Jag skall träffa honom nu på onsdag,
den 23/11 kl 10.10....

Jag bävar! Men kommer att hålla båda
händerna bakom ryggen om det visar
sig att det går åt fel håll
även denna gången...