Jag vet inte riktigt varför, men det är nästan som att jag låter dig förtrycka allt som är min kärna

min stjärna, den högst upp på det djupblå valvet, runden, lyser ändå mest av det som är jag


Bedyrar den sanning jag sugit i mig, myggsnabeln, de ord som ekar in genom snigelns antenner, studsar mellan väggarna i mitt hus

men endast just det jag uppfattat, i den stunden, är den rådande sanningen, något jag ej tillskriver er



/Då min stjärna pulserar
lita på mig
se till mig
och din önskning är förseglad/



Att beskåda vandringen, försaka det jag inte vet, snubbla över tillkortakommanden

lyssna säll till natten den bleka, sanningen i orden, bestå den verklighet, besannad

av steg