Som  hungriga vargar

slet båsten i min klädnad

klatschade mej än hit

än dit.

trängde in under

tjockt ylle

Bet i skinn och själ.

Och plötsligt försvann

mina tankar.

Blåste  sekel bort

Till Nordpolens

pinande köld

Till André, Fraenkel

och Strindberg

Till dem som banade väg

Till dem som offrade sina liv

Till dem som aldrig nådde sitt mål

Aldrig nådde sitt varma krypin

som vi i dag tar för givet.

Gömda men inte glömda

i decennier 

påträffades de.

Återbördades till

jord de trampat.

Jag återvänder till nutid

kryper in i min lilla varma vrå.

Min utevistelse

 bjöd på

eftertanke.